I ett höstkallt Sverige
Efter en (eller två?) dagars resande har vi äntligen kommit tillbaka till ett höstkallt Sverige och det känns jätteskönt!
Resan hem gick jättebra men den var lång.
Till att börja med var vi tvugna att checka ut redan kl. 11 på förmiddagen och åkte då direkt till flygplatsen där vi fick vänta länge på att lämna väskor och sedan lite till för att få gå ombord på planet, men det var helt okej.
10 timmar på ett flygplan är en himla lång tid men med lite filmer och mat fixade jag även denna gång och min flygrädsla är helt bortblåst nu!
Bytet i London gick smidigare än sist och vi slapp springa för att hinna, det räckte med att powerwalka denna gång. =)
På flyger till Arlanda mådde jag så himla illa, efter landningen innan som var skumpig, så jag satt mest och försökte låta bli att titta på min kladdiga macka som flygvärdinnorna delat ut. Det är dock inte så smidigt att låta bli att äta och dricka på flera när man dessutom är vaken, det kändes som en ansträngning att bara orka andas efteråt.
När vi landat på Arlanda slog en vägg av frisk höstluft emot oss, underbara Sverige!
Mickes snälla pappa hämtade upp oss och det blev en lång resa genom ett packat Stockholm men till sist var vi hemma. Det känns som man inte sett stan på evigheter, en månad är väldigt lång tid.
Vi blev avsläppta hos mamma där vi äntligen, äntligen, äntligen fick träffa våran lilla Pixie igen, som vi har saknat henne.
Nu är vi hemma i vår lägenhet igen och det är så skönt. Ingen hotellstress, tanke på pengar, planering och massa sånt, bara sitta hemma i soffan i mjukisbyxor med en kurrande kisse bredvid. =)
Jag antar att detta var allt för denna blogg, jätteroligt att så många följt den!
Hejdå!
Den sista dagen...
Som alltid när det är sista dagen har vi fixat och styrt med det som behövts göras och i mitt fall var det att skaffa lite varmare kläder till imorgon. Jag frågade mamma om vädret hemma och ballerinaskor och en tunn stickad tröja lät inte som den rätta utrustningen i den svenska höstkylan.
Så nu jag har köpt en stickad lång tröja och ett par supersköna gympaskor och är väl nästan redo att möta hösten... i alla fall hem från flygplatsen så länge vi inte ska åka buss eller så.
Det blir en liten chock att åka från 30 grader och sol (som det varit idag för en gångs skull) och komma hem till hösten, men det ska bli mysigt.
Nu har vi precis varit iväg och lämnat våran bil som vi slitit med nöje under ungefär 700 mil på vägarna.
Det kändes lite småkonstigt att bara ställa den på parkeringen och lämna över nycklarna, men vad ska man göra? Krama den hejdå?
Hur som helst så känns det väldigt skönt att den är inlämnad, nu är det bara bagaget och oss själva vi behöver hålla koll på.
Micke är stolt över att inte ha krockat med bilen även om det varit nära...
Väskorna är packade, allting får plats underligt nog, vi har checkat in online och ska bara försöka tränga oss fram vid datorerna i lobbyn för att skriva ut våra boardingkort och sen ska vi bara slöa på hotellrummet och hämta lite mat någonstans. Hur skönt som helst, det är ju som om semestern börjar först nu. =)
Imorgon flyger vi härifrån kl 15.40 och vi landar i Sverige på fredag kl. 15.00.
Vi reser dock inte i ett helt dygn som man kan tro utan klockan är väl runt 06.00 i våra huvuden när vi landar i Sverige, om jag räknar rätt. Det är lite knepigt att förstå sig på längden på resan med alla tidzoner och så men vi bara hänger med och lär väl vara lagom trötta på fredag kväll. Ska man vända på dygnet måste man nog försöka hålla sig vaken ändå...
Det ska i alla fall bli skönt att komma hem, tycker både Micke och jag.
Man lär väl njuta av det över helgen innan man längtar tillbaka igen, så är det ju alltid.
Håll tummarna för att flygresor och allt går bra nu. Själv ser jag faktiskt fram emot att flyga igen, man var så bortskämd med tv, mat, dricka och allt. =)
Vi ses i Sverige!
Pixie, på fredag är du våran igen, jippi!
(Missa nu inte alla nya inlägg här nedanför. Jag har skrivit som en tok för att få det klart!)
Universal studios och Hollywood
Så blev det äntligen dags för en heldag på Universal studios i Hollywood.
Perfekt väder, lagom mycket folk och en massa skoj att göra.
Vi började med en tur i Simpsons värld där vi åkte en virtuell berg och dalbana med massa specialeffekter, riktigt roligt och häftigt gjort. Därefter blev det en kort show med några av kändisdjuren från bland annat The proposal och Ace ventura. Så himla duktiga djur och de hade verkligen jätteroligt!
En 45 minuter lång Studio tour genom Universal studios stora område var nog det bästa. Där fick man åka mellan olika inspelningsstudios och själva guidetåget och vi där på fick vara med i några häftiga "scener". Vi åkte på Wisteria lane från Desperate housewifes där vi fick vara tysta eftersom de spelade in och vi såg flera bilar från olika kända filmer.
Guiden var helrolig och utgjorde halva nöjet med åkturen.
Det blev även lite berg och dalbanor i totalt mörker bland mumier, en flumeride-tur i Jurassic park, en kort Shrekfilm i 4D och dessutom skulle Micke ha med mig in i House of horror där man fick gå omkring bland läskiga rum med folk som hoppade fram och skrämdes här och var, utklädda till äckliga filmkaraktärer. Givetvis var de på mig mest och de som gick bakom skrattade halvt ihjäl sig varje gång jag skrek och kastade mig undan. Läskigt men roligt!
Roligast av allt i hela parken var dock Donkey, åsnan från Shrek, som stod och pratade glatt med folk som gick förbi. Han som satt inuti åsnedräkten var så himla rolig och folk vek sig av skratt runt omkring, även vi.
Nu glömde jag nästan Waterworld, en teaterliknande show i vatten med mindre kända skådespelare från bland annat Desperate housewifes, CSI och Twilight. Det var mycket specialeffekter med eld och de skvätte ner publiken med enorma mängder vatten. 
Universal studios!
Halloween på ingång?
Lilla Micke och stora Hulken
Paradiset om man heter Mikael... =)
Vovven Princess från bland annat The proposal
Vovven Tyson "dog" men återuppstod snabbt när febertermometern plockades fram
Bacon, någon? 
En blyg apa gör sitt bästa för att se ut som "Grandma"
Hollywood
Denna bro "rasade" när vi åkte över, lite småläskigt men roligt, guiden sa att han blir lika rädd varje gång, haha!
Känner ni igen den?
Lite specialeffekter med bilar från Fast and Furious
De bjöd även på en dansshow med lationostil efteråt... hmm.
Här har flera scener spelats in, tydligen även en från OC
Översvämning på Studio tour
Litet i verkligheten men ser enormt ut!
Wisteria lane
Från War of the worlds
Några lik, bara... 
Jag och Donkey, min favorit!
Donkey i våffelkiosken (jag håller tyvärr för mikrofonen ibland, det är filmat med Mickes iPhone)
Lyssna på hans smackande när han sagt hejdå till folk, så himla roligt, tyckte vi!
Donkey igen...
Waterworld
Mitt i allt landade ett flygplan i vattnet... lite förvånande!
Sedan exploderade allting!
Snubben på stolen, som jag tror är med i CSI, frågade mig vad jag hette och om jag kunde komma tillbaka till Spring break igen... ööh?
När vi hunnit med det mesta inne på Universal studios åkte vi in mot Hollywood på jakt efter Hollywood-skylten och Walk of fame.
Vi stod vid en trottoarkant vid en parkering och letade på Gps:en när Micke plötsligt frågar "vad är det där för stjärnor på marken då" och pekar på en trottoar täckt med stjärnor, alldeles bredvid oss. Smartskallarna!
Vi gick en bra bit och kollade stjärnor i jakt på de mest kända och slutligen nådde vi Kodak Theatre där de satte upp stängsel och la fram en röd matta. Premiär på gång?
Tråkigt nog hade de spärrat av en stor del av den bit där de mest kända stjärnorna fanns.
Hollywood-skylten orkade vi inte åka upp till utan stod istället inne på en trappa vid Kodak Theatre och zoomade med kameran. Huvudsaken är väl att man sett den, det är ju känslan som räknas. Haha!
En av de största stjärnorna, för mig!
Walk of fame
Utsikt från Kodak theatre
Ser ni den långt där borta?
Min lilla Ixus har en världelös zoom, men där är skylten!
Efter Hollywood åkte vi trötta tillbaka till Universal studios och gick en stund på Citywalk innan vi bestämde oss för att ta ett sista biobesök innan vi reser hem till Sverige igen och den här gången blev det den helroliga, animerade filmen Cloudy with a chance of meatballs i 3D som vi såg i Imax's biosalong där allt var enormt!
Ett livsfarligt Los Angeles
Vårat nya "hemma" ligger en bit i från det gamla och väldigt nära flygplatsen. Här ingår frukost, flygplats-shuttle och parkeringen är gratis, sånt gillar vi!
Vi fick checka in mycket tidigare än man egentligen ska och därför blev det en tur till två olika mall där vi inte hittade något vettigt alls. Efter att ha åkt tillbaka till hotellet och råkat sova alldeles för många timmar blev vi pigga och bestämde oss för att åka till Universal Citywalk, en "shoppinggata" alldeles intill Universal studios i Hollywood.
Där fanns Billabong store till Mickes stora glädje och han shoppade loss ordentligt för en gångs skull, även jag fick en fin tröja av honom. =)
Vi smet in på bion och såg en rätt bra film som heter Pandorum och handlar om mänsklighetens sista överlevare i rymden, typ.
När vi skulle hem var det riktigt mörkt ute och trots att klockan närmat sig midnatt var det packat med bilar på motorvägen mot hotellet.
Jag kan inte riktigt förklara för er hur LA-bor kör men det finns inget som heter blinkers och de få som upptäckt dom vet inte hur man gör för att blinka åt det håll man vill och verkar tro att det viktigaste är att blinka i alla fall.
Köra om i ytterfil existerar knappt, här drar man gärna om i innerfilen och när någon ska svänga av och vill åt höger (och blinkar rätt) ska man helst dra förbi innanför så fort som möjligt för att inte riskera att hamna bakom, det gäller att ligga längst fram och åka snabbast.
Kort sagt, folk kör som riktiga idioter i den här stan och de sexfiliga motorvägarna gör inte saken enklare. Därför höll vi på att krocka riktigt ordentligt vid två tillfällen.
En gång när vi svängt av motorvägen och en jeep drog förbi när vi skulle byta fil och en gång i en korsning där bilen i mötande fil kom alldeles för nära. Livsfarligt, ärligt talat, och vi har försökt att inte åka så mycket i onödan, det kan inte vara bra för nerverna, i alla fall inte mina. =)
På måndagen minns jag inte vad vi gjorde så det kan inte ha varit något viktigt... haha!
Det helcoola Citywalk, ett måste att besöka om man är i Hollywood!
Bästa biograferna har AMC, där är vi stammisar numera.
Six flags Magic mountain
Vi hade ju planerat att åka till någon galen nöjespark under resans gång men inte riktigt hittat något men eftersom Alex tipsade oss om Magic mountain här i Los Angeles så fick det bli ett besök där, och vi ångrar oss inte!
Six flags är alltså en kedja med nöjesparker och just den i Los Angeles heter Magic mountain, ett passande namn. Vi var där rätt tidigt men möttes ändå av långa köer och som om inte det fina lördagsvädret vore nog så var det även "Muslim family day" vilket betyder en massa folk som inte varit där i annat fall.
Hur som helst, vi gick till närmsta berg och dalbana eftersom vi knappt visste vad som fanns att välja på och givetvis blev det då den värsta i hela parken, X2. Där stod vi i kö i över två timmar och funderade på att vända och åka hem igen men till sist var det vår tur och det var helt galet! Man åker baklänges, framlänges och upp-och-ner i kombination med varandra och mitt i allt sprutar de ut eld under en, helläskigt.
Efteråt var vi lite mer taggade att stanna kvar. =)
Jag hade inte med mig någon kamera eftersom man då måste leta skåp hela tiden men vi åkte en massa roliga grejer och stannade ända till stängning. Köerna minskade lite med tiden och vi hann med de flesta galna berg och dalbanorna.
Efter några åk var man härdad och tyckte inte det var så speciellt att snurra i loop efter loop medan man i vissa blev svimfärdig av alla g-krafter.
Våran favorit blev Tatsu där man sitter framåtlutad med ansiktet mot marken, en något ovan sittställning.
Vi åkte även Colossus som ni säkert sett i något intro till alla kända amerikanska tv-serier från 90-talet och den var nästan läskigast med allt skrammel och skumpande, där skrek vi mest och av ren skräck. Haha!
Eftersom jag inte har några bilder lägger jag istället upp lite länkar från youtube där ni kan se några av alla galenskaper!
(Mamma, du ska nog inte titta på filmklippen, haha)
Superman the escape - lite halvmesig faktiskt...
Riddlers revenge - Himla rolig och dessutom står man upp, lite annorlunda.
Goliath - Båda två höll på att svimma av g-krafterna mot slutet där det bara går runt, runt... helgalet!
Tatsu - Som sagt, man sitter framåtlutad i magläge med ansiktet vänt mot marken. Helt klart den häftigaste!
X2 - Här åker du vänd åt alla håll eftersom stolarna kan snurra precis hur som helst.
Colossus - En gammal ranglig historia som snart tar sin sista kurva...
Vi hade en av resans bästa dagar där på Magic mountain och om ni någonsin åker till Los Angeles får ni inte missa detta!
Living in the OC
Redan andra dagen tyckte jag det var dags att uppleva lite OC-känsla, man vill ju inte riskera att missa något, galning som man är.
Vi satte oss i bilen och åkte söderut till Redondo beach, som visserligen inte ligger i Orange County, men där de spelat in många av scenerna i serien The OC, bland annat de från piren och Bait shop. Ni som sett serien vet vad jag pratar om!
Det hela var inte lika exklusivt som det ser ut på tv. Piren är egentligen en samlingsplats för fiskare och ganska sunkigt men det var jag förberedd på, som tur var.
Vi tog oss i alla fall en runda ute på piren och man kände igen många ställen från serien, det kanske ni också gör på bilderna?
Redondo
Bait shop, något mer ödelagd än i The OC
Delfinerna på piren kände jag igen på en gång!
Här brukar de stå i serien och prata medan de tittar ut mot havet
Redondo beach
Tänk om man kunde fått gå in och titta, det hade varit helcoolt!
Eftersom solen lyste och värmen låg på blev vi badsugna men stranden i Redondo hade inga stora vågor så istället åkte vi norrut igen till Santa Monica beach som nog måste vara en av Kaliforniens finaste stränder.
Där åt vi lunch, tittade runt på den enorma piren och självklart blev det solande på sandstranden och hoppande i vågorna för de av oss som inte är badkrukor...
Här hade jag kunnat stanna i all evighet men allting har ett slut och till sist var vi tvugna att åka därifrån. Lite solbränna hann vi i alla fall få även om den bleknat under molnen de senaste dagarna. 
Santa Monica beach, något vräkigare än typ Bödasand...
Piren med karuseller och allt, lite Brighton-känsla över det hela, haha!
Ser ni mig mitt i vågen? Jag var i vattnet i säkert en timme innan jag tvingade mig upp, det var faktiskt riktigt skönt och stora vågor är så himla roligt!
California, here we come!
Det var en lättnad att checka ut från Luxor hotel och lämna det galna Las vegas plus att det var dags för vår sista långkörning och det till den staden jag längtat efter mest - Los Angeles.
Vägen såg inte ut som på film där det är en fil i varje körriktning och grus på sidan av vägen utan det var himla mycket större och massa bilar, men fint var det.
Våran entre i Los Angeles blev inte så storstilad som jag föreställt mig. Visst, vi spelade California med Phantom Planet, ett måste, men istället för att sjunga med överröstade vi tonerna med arga röster och svordomar... Gps-Astrid ledde oss in på fel väg och om vi tyckte vägarna i Dallas var stora och galna, då visste vi inte vad som väntade i Los Angeles.
Efter många långa omvägar kom vi till sist rätt och så var det dags för incheckning Custom Hotel nära Venice Beach och LAX. Vi hade höga förväntningar efter att ha läst recensioner på Internet men inte heller denna gång gick det så smidigt som vi velat...
Först och främst fick vi veta att det bara fanns Valet-parking vilket innebär samma sak som i Vegas, man lämnar bilen med nycklar och de parkerar samt kör fram bilen åt dig. Men, denna gång kostade det och det var ingen liten summa. De hade heller inte något alternativ förutom att parkera på gatan där man ändå inte fick stå nattetid så vi fick surt betala pengarna, humörsförstörande från första början!
När vi checkat in och kommit upp till vårt rum möts vi av en obäddad säng och en enda röra... vi fick ett ostädat rum.
Ner till lobbyn, få nya nycklar och sen upp igen till ett rum som var städat, men litet och dumt möblerat. 
Detta hotell skulle vara specialdesignat och modernt men det hela kändes mest misslyckat och konstigt, speciellt de enorma porträttbilderna i hissen som skrämde livet ur en varje gång man klev in i technomusiken för att åka till en annan våning.
Hotellet gav oss mer problem senare, bland annat så stängde de av våra nycklar efter utcheckningstiden varje dag trots att vi skulle bo kvar så vi fick gång på gång gå ner och aktivera dom igen under dagarna vi bodde där. Hotellpersonalen skyllde på att vi förvarade dom fel men vi hade de på olika ställen och båda slutade fungera precis samtidigt, men det lyssnade de inte på.
När vi lugnat oss lite efter alla missöden tog vi en tur till Venice beach där vi precis lyckades tajma solnedgången över havet i horisonten, helt galet fint!
Nedanför piren kämpade surfkillarna på de stora vågorna och det kändes helt galet att man faktiskt var på en strand i Kalifornien vid Stilla havet. Lycka! 
Detta möttes vi av vid Venice beach, man ska inte klaga!
Ett hus på standen kanske man skulle skaffa sig?
En ensam båt i solnedgången, mysigt!
Las Vegas
Efter en natt i lilla Williams vid Grand Canyon vaknade vi upp och fick en chock när vi gick ut för att packa in i bilen, det var svinkallt, som en riktig svensk höstmorgon. Detta från att ha varit svettigt varmt i Grand Canyon dagen innan... antar att det beror på höjden, vi var ju trots allt i bergen.
Vägen till Las vegas var lång och konstig.
Ungefär en timme innan vi beräknades vara framme vid hotellet förvandlades motorvägen till en stor turistattraktion där folk trängdes och var i vägen, allt för att titta på en damm, typ.
Vi fick smygköra oss igenom och till sist såg vi The Strip i horisonten, helhäftigt, även om vi körde helt fel när vi skulle in i stan sen. 
Wee, jag älskar att åka längs med branta stup... inte!
Motorvägen ledde oss in här... en aning förvirrande
Detta var vad alla försökte se, riktigt fint faktiskt, om än dåligt placerat
The strip långt där borta
När vi väl var framme på hotellet var det bara att packa ur och lämna nycklarna till en snäll kille som körde iväg med vår bil. Lite annorlunda än vad man är van vid, men smidigt så länge det är gratis... (ni förstår vad jag menar senare.)
Vi var någon timme för tidigt för att checka in men det var inga problem, enligt surtanten bakom disken och fick våran Spa-svit men trots att vi valt rökfritt stank det rök i rummet och ögonen började rinna på oss.
Det var bara att koppla på självsäkerheten och gå ner och säga till (det var inga korta köer till disken, vill jag lova) men väl där nere igen fick vi veta att det inte fanns några tillgängliga Spa-sviter förrän nästa dag, så vi skulle få vänta. Vi fick nöja oss med det och gick upp igen men insåg rätt fort att det verkligen inte gick att stå ut därinne så Micke ringde ner till lobbyn som då sa att det fanns en ledig Spa-svit kvar men med två sängar istället istället för en stor.
Vi gick ner till lobbyn igen och pratade med en fjärde person som utan problem hittade en ny Spa-svit med dubbelsäng...
Snacka om bra system på Luxor Hotel, vi var lagom arga efter allt springande och åkande i hissarna.
Till sist fick vi ett helt okej rum, större än det första, där vi trivdes bra.
Utsikt över The strip, flygplatsen och bergen, jättefint! 
På kvällen blev det en tur i vimlet nedanför, och det kryllade verkligen av människor, alldeles för många.
Det roliga med Las Vegas är att man kan gå in i vilket hotell man vill eftersom där ligger casinon och restauranger, så vi vandrade på så länge vi orkade, och lite till.
Vårat mål var att gå till The Stratosphere, ett stort "torn" där det finns karuseller högst uppe på toppen men eftersom vi inte visste hur långt bort på gatan det låg blev det en flera timmar lång vandring bland allt folk och jag trodde min rygg skulle gå av ungefär halvvägs.
Till sist var vi framme, mer döda än levande, och hade då gått från södra delen av The strip till den norra delen, en sträcka på ungefär 8 km.
Karusellerna var svindyra så vi bestämde oss för att strunta i det hela trots allt och istället hamnade vi på Ihop, International house of pancakes, där vi åt kvällsmat innan vi tog en taxi till hotellet.
Något jag lärde mig av vår långa vandring är att Las Vegas består av människor, spelberoende, sprit och strippor, en hemsk kombination. 
Utsikten från vår våning i hotellet, hissarna går snett så man fick hålla i sig.
Lite hissreklam, helt i sin ordning... 
Excalibur, det helt klart finaste hotellet!
New York New York, ett hotell som innehåller det viktigaste från just New York
Caesars Palace, såklart!
Utanför Mirage med Treasure Island i bakgrunden
Vad vore Vegas utan sina färgglada neonljus?
Stratosphere tower, lååångt borta!
En trött Micke väntar på mat...
Dagen efter tog vi sovmorgon och det blev bara att lata sig och ligga nere vid poolområdet en stund.
På kvällen blev det ytterligare en runda i vimlet och vi var inne på hotellet New York New York där vi hoppade på berg och dalbanan som vi trodde gick lugnt och fint runt hotellet. Så fel vi hade!
Det blev även lite spelande på Luxors casino, mest bara för sakens skull, och jag är det längsta från spelmissbrukare man kan komma. Haha!
Luxor, vårat pyramidhotell!
Poolområdet kan man inte direkt klaga på, hur fint som helst!
En aning högt?
Berg och dalbanan var allt annat än lugn och fin...
Så, vad tycker vi om Las Vegas?
Personligen tycker jag det var häftigt och så men det räcker nog att åka dit en gång, det var en befrielse att åka därifrån, haha. Det kanske vore roligare att åka dit ett stort kompisgäng, nu blev det inte så mycket fart på det hela, vilket dock inte gör mig något.
I'll be right back!
Jag hade tänkt skriva nu men klockan är mycket och vi har åkt berg-och-dalbanor sedan i förmiddags fram till sent ikväll så jag tänker faktiskt gå och sova istället, man behöver sömn om man ska orka med storstadslivet, tro mig!
Imorgon ska jag nog ha tid att skriva igen, om vårt hotellbyte går som det ska. Vi har haft så himla otur med hotell de senaste två gånger och nu bor vi på ett riktigt skitställe. Mer om det imorgon...
Grand Canyon
Tidigt i morse åkte vi från ett älskat Phoenix till Grand Canyon.
Vi var trötta, framförallt på att åka bil, och satt innan och sa småsurt att "hoppas det är värt tiden och pengarna nu".
Det var det!
Efter vad man läst och sett på bilder av Grand Canyon hade jag fått för mig att det är en stor dal bland bergen, en riktigt stor dal, men i verkligheten var det så mycket större ändå!
När vi parkerat och letat oss fram till vägen som leder runt "dalen" stod vi bara och gapade.
Man ser hur långt som helst! Hur långt vet jag inte men det är minst några mil till andra sidan och däremellan ligger röda berg i olika former, en stor flod och massa annat.
Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska skriva om Grand Canyon, ni får titta på bilderna istället även om dom bara är just bilder och inget i jämförelse med verkligheten. 
Nyparkerade och på väg genom snåren... 
Detta möttes vi av, lite överväldigande måste jag säga.
En bild för pappa... Micke försöker göra någon avundssjuk utan att tänka på tidzonerna!
Det stupar verkligen rakt ner så man får inte gå för nära kanten
Turist nr.1
Turist nr.2
Den här lilla filuren satt nöjt på en klippa, han kanske borde vända sig om...
Titta på klippavsatsen i högra hörnet, där har ni honom!
Colorado river, långt därnere
Gissa vad som finns bakom muren... ingenting!
Dessa ekorrar... 
Mannen som kunde tala med ekorrar!
Han lyckades faktiskt klappa den på huvudet, tokstollen.
Det blev inget jättelångt besök i bergen för det var varmt och luften var så himla tunn att vi fick flåsa oss fram på vägen. Haha!
Nu bor vi i en liiiten stad söder om Grand Canyon som heter Williams, kort och gott.
Vi ska snart åka iväg till Dennys och äta kvällsmat, sedan vet jag minst en som kommer däcka i sängen.
Imorgon bär det av mot Las Vegas.
Jag vet inte hur mycket bloggande det blir därifrån - "what happens in Vegas, stays in Vegas". Nej, ärligt talat så är det så att internet inte verkar vara gratis, för ovanlighetens skull, så vi får se om vi kostar på oss det eller om vi spelar bort pengarna istället. =)
Scrappy - den självmordsbenägna hästen
Då var det söndag igen och slut på sovmorgnarna innan hotellfrukosten.
Få se nu, hur många dagar har vi kvar här i USA?
... typ 10.
Imorgon lämnar vi Phoenix och åker mot Grand Canyon och i övermorgon checkar vi in i vår spasvit på Luxor i Las vegas. Äntligen är det dags!
Sen är det en vecka i Los Angeles kvar innan vi beger oss mot ett kallare Sverige.
Nu antar jag att ni är nyfikna på hur det gick för oss igår, och om den andra hälften av oss fortfarande är vid liv?
Det är han, men han sover som en stock bredvid så jag får nog dubbelkolla sen.
Vi hade det jättetrevligt på våra hästar och det var verkligen en upplevelse.
Innan vi red iväg fick man ange sin grad av erfarenhet och då jag inte anser mig som någon van ryttare valde jag nybörjare och därför fick jag klättra på en stegpall när jag skulle upp på min fina häst. Lite kan man ju...
När vi kom dit stod en jättestor häst utanför stallet och jag skojade med Micke om att "den hästen ska du säkert ha", och gissa om jag hade rätt. Haha!
Den gigantiska hästen hette R.C och jag fick en lat pålle vid namn Scrappy.
Det var vi, två andra tjejer och en stallkille som red ut bland kaktusarna och det blev ett härligt gäng, de andra var supertrevliga och vågade till sist fråga vad vi pratade för lustigt språk...
Första delen av vägen var rätt enkel - platt mark täckt av sand, men sedan blev det mer och mer backar och berg och hästarna snavade nästan fram ibland. Sista biten red vi på sidan av ett berg med ett stup precis bredvid den smala stigen och min kära Scrappy bara drog mot kanten hela tiden, han kanske var trött på livet som turisthäst.
Mickes häst var latast av dom alla och gick längst bak så de hamnade ibland en bit bakom och eftersom hon då inte kunde följa hästen framför försökte hon ta små "genvägar" över stora stenar och dessutom käkade hon på varenda buske på vägen.
Vi red till en restaurang med svindyr mat och innan det var dags att ge sig iväg tillbaka hade det blivit kolsvart ute så jag satt och spanade försiktigt efter alla branta kanter där jag trodde vi skulle rasa ner, Scrappy och jag, men han gick så fint så.
Ridturen var riktigt rolig och ingen av oss ångrar att vi la massa pengar på något sådant. Micke är stolt över att kunna skryta med att ha ridit bland bergen i Arizonas öken och jag håller nog med, det känns häftigt.
Det kändes dock lite tråkigt att bara skritta fram bland bergen så man fick njuta fort när de sprang på uppför vissa backar, man vill ju ha lite fart också.
Så här dagen efter har vi något ont i den bakre delen och vi vill inte veta vad som väntar de närmaste dagarna... 
Ponderosa Stables, precis som i Vilda västern
R.C, the giant!
Bäst att följa reglerna, eller?
Micke var faktiskt en hejare på att rida!
Tjejen framför hade problem med sadeln och åkte på sidan hela tiden
Här var det hellugnt att rida, inga stup...
Solnedgång bakom bergen, som utlovat!
Phoenix sett uppifrån
Det var lika mysigt som det ser ut!
Här vill jag och Micke bo, husen är som tagna ur The O.C, även om de ligger i Arizona
Den här bilden gillar vi, tack till stallkillen!
Det blev mööörkt!
Jag fick snacka lite allvar med Scrappy innan vi red tillbaka... 
Två turister på två demonhästar, snyggt!
Ja, så där såg det ut, på ett ungefär.
Det var inte lätt att ta skarpa bilder utan blixt medan man satt på en skumpig hästrygg, men några blev det i alla fall.
Idag har vi gjort något som nästan var snäppet roligare än ridningen igår, nämligen spenderat en heldag på Phoenix stora vattenpark!
Vi har åkt hur mycket sjuka rutschkanor som helst och haft det helskoj. Dessutom har vi införskaffat oss en varsin småröd solbränna och ett antal brännblåsor under fötterna.
Vattenparken går inte att jämföra med något hemma, det är tusen gånger häftigare än t.ex. Skara Sommarland.
Nu har jag tyvärr inga egna bilder eller filmer därifrån, vilket hade varit superkul, men här kommer ett klipp från Youtube där ni kan se några av de galna rutschkanorna.
Jag måste bara påpeka att det var tusen gånger läskigare, brantare, häftigare och snabbare än det ser ut att vara på filmen. Vi har skrikit oss trötta, i alla fall jag, men det kan ju ha varit en effekt av att de skojiga livvakterna njuter av att skicka ut skrikande tjejer med ryggen mot de branta backarna. =)
Nu ska jag med ta mig en snabb sovstund innan vi ska ut och leta mat igen.
För en gångs skull är jag riktigt hungrig, jag brukar inte kunna äta någon kvällsmat, det gör mig bara illamående men ikväll ska jag nog lyckas.
Micke pratade om ett biobesök också och i så fall blir det District 9 som tydligen handlar om utomjordingar... spännande!
På den amerikanska radion...
Micke har hittat en radiokanal han gillar, med metal och hårdrock.
Jag var strängt emot det i början men nu har jag hittat en låt jag kan lyssna på om och om igen och som tur är fungerar ju radiokanaler just så...
Volbeat - Still counting
Missa inte inlägget nedanför...
Phoenix, Arizona
Vi åkte hit i förmiddags och två timmars körning kändes som ingenting. Nu bor vi på Hyatt Place, samma hotellkedja som där vi bodde i San antonio och man skulle kunna tro att det är samma hotell. När vi bokade såg vi på bilderna att rummen var likadana men när vi kom hit upptäckte vi att det till och med luktade likadant i lobbyn, haha. Deja vu?!
Här stannar vi i tre nätter, förhoppningsvis tre nätter av sömn, något vi inte fick alltför mycket av i Tucson på grund av kuddar gjorda i sten. Här är det comfort-beds som gäller och är det något USA är bra på så är det sängar!
Under dagen har vi varit iväg en sväng till Metro Center, ett "mall" där det fanns ungefär samma butiker som på alla andra varuhus här i USA.
Jag har spanat på ett par höstskor ett bra tag nu och idag fanns de till reapris och i min storlek, så de fick följa med hem... och jag som skulle köpa sköna gympaskor. Oops! =)
Vi var inne i två djuraffärer, det känns som vårat uppdrag, att se till de små djuren.
I ena butiken fanns det massvis med små hundvalpar, precis som igår. Dessa såg dock ut att ha det lite bättre, de låg och sov så sött, nära intill varandra.
Själv kan jag inte sluta tänka på Chihuahuan från igår... vi har till och med ett namn som vi kallar den för, när vi pratar om den. Vi är nog smått galna, jag och Micke, eller bara väldigt djurkära.
När jag kommer hem ska min Pixie-katt få en stor kram!
Imorgon är det dags för hästar och jag är som ett barn dagen före julafton. =)
Ikväll blir det bara film på hotellrummet. Vi köpte med oss lite lösviktsgodis förut men det är spårlöst försvunnet nu...
För denna påse fick vi betala 4 dollar (ungefär 30 kr), inte riktig som hemma.
The new shoes - "Hobbit" från märket Blowfish, tomtenisseskorna kallar jag dom.
Jag får nog vänta tills jag kommer hem innan jag använder dom, de passar inte så bra till jeansshorts... =)
Ridning i solnedgången - bokat!
På lördagkväll åker vi ut i ökenlandskapet och sitter upp på våra hästar, sen väntar 1 timme på hästryggen till en BBQ-restaurang och sedan 1 timme tillbaka igen. Allting i solnedgången och kvällsmörkret.
Vi är helt överlyckliga över detta, allra mest Micke som verkar ha någon hemlig kärlek till hästar. Haha. Det ska bli riktigt kul att göra något som detta tillsammans och framförallt ska det bli kul att rida, något jag inte gjort på mååånga år. =)
Nu hoppas vi bara att hästarna är snälla och att vi inte stöter på några arga Coyotes.
På söndag ska vi åka till en vattenvärld med sjuka vattenrutschkanor och massa annat och eftersom temperaturen i Phoenix ligger runt 40-strecket dagtid så lär det behövas någon svalkande aktivitet.
Det känns så skönt, nu slutar det värsta bilåkandet och istället börjar alla aktiviteter som vi drömt om.
Utöver detta ska vi se Grand Canyon, åka till Six flags (karuseller) och Universal studios. Jag kommer inte vara rik när vi kommer hem, snarare pank, men jag tänker inte missa chanserna när de finns så lättillgängliga.
Nu visar mat- och sovklockan att det är dags för kvällsmat, så vi ska väl leta upp något ställe med inte alltför fet mat. Ingen av oss kan äta det längre...
Mamma, när jag kommer hem vill jag ha en tallrik med riktig hemlagad svensk mat.
Den 2 oktober runt klockan 19, passar det dig? =P
Nej, men seriöst, jag saknar svensk mat. Jag vill äta mammas hemmagjorda söndagsstek med potatis, grönsaker och gelé. Haha.
Här kommer några bilder från idag när vi var ute i solen vid poolen.
Spana in hotellets supersnygge "poolguy", han är bara min! =)
Arizona var det, inte västindien eller medelhavet.
Jäklar vad vi kämpade med att göra rent i poolen, men fint blev det och man fick sig lite träning. Haha!
(Missa inte inlägget om vovvarna nedanför)
Vem överger en liten valp?
Idag var vi iväg en sväng och kollade i affärer.
Vi har kollat lite efter djuraffärer där vi tänkt hitta något coolt till Pixie och idag stannade vi äntligen vid en sådan.
Så fort vi kom in i affären släppte dock alla tankar på Pixie-presenter och fastnade istället vid väggen längst in i affären, där små söta valpar av alla möjliga raser satt bakom plexiglas och tittade på folket i affären.
Först ville jag bara gå ut ur affären, man har ju hört om dessa stackars hundar som folk bara överger på gatan och som tas in till djuraffärer för adoption och jag mådde bara dåligt av att tänka på det, men vi gick ändå fram och tittade, sen var vi fast.
Alla små valparna blev så himla glada när vi tittade in och pratade med dom. De försökte slicka oss genom rutan och kastade sig över varandra i busig glädje. Det fanns allt från små Chihuahua-valpar till Boxer och Golden-valpar, alla lika söta och desperata efter uppmärksamhet.
Jag vet inte hur länge vi stod där egentligen och bara pratade med de små sötnosarna men till sist kom en personal i butiken fram och frågade om vi ville gosa med någon av dom. Vi sa nej först, i tron om att det ledde till någon typ av köpkrav men hon förklarade att man inte behöver köpa, bara ge dom lite närhet, och då ändrade vi oss direkt.
Vi fick välja precis vem vi ville och jag hade fastnat för en liten brun Chihuahuavalp på nio veckor som satt och slickade på rutan där jag höll mitt finger.
När hon räckte över honom till mig var jag helt salig.
Här har jag gått och längtat efter min kisse och ett djur att krama i veckor och så får jag en pytteliten valp i famnen. Nästan gråtvarning, av lycka såklart.
Vi fick sätta oss i ett litet bås där valpen var lite rädd först men så småningom började han nosa på oss och vifta på sin pyttesvans. Han smakade lite på Mickes shorts och slickade noggrant på oss, han njöt verkligen av att få vara hos en människa som bryr sig.
Till sist, efter säkert en halvtimme, fick vi ge oss så han inte skulle få falska förhoppningar men när han satt i sin bur igen tillsammans med polaren krafsade han bara på gallret bakom i hopp om att få komma ut till oss igen och när han väl såg oss genom plastrutan blev han helt överlycklig.
Det var inte lätt att gå därifrån...
Detta var både helt underbart och jättehemskt.
De stackars valparna behöver verkligen någon som bryr sig om sig men samtidigt känner man sig så elak som först gosar med dom och gör dom glada men sedan sätter tillbaka dom i sina burar, besvikna.
Jag tror dock ändå att gosandet överväger besvikelsen, han gick från skakig till busig på bara några få minuter.
Hade inte detta varit så långt hemifrån och med så krånglig process hade han fått följa med mig hem, utan tvekan. Ingen hund ska behöva sitta i en bur i en djuraffär och vänta på någon som vill älska dom...
Där fanns även en liten kattunge och andra djur som jag givetvis tycker lika synd om, men hundar visar det på ett speciellt sätt. 
