Vad ska man säga om Nashville?

Vi sträckkörde dit vilket tog oss ungefär 7,5 timme med små pauser för mat och bensträckning, det var en hård dag. Vädret var som sagt inte heller det lättaste att ta sig igenom men nästan 70 mil senare nådde vi Nashville, countrymusikens stad (?!), något trötta och stela i kroppen.

Vi hade inte bokat hotell i förväg och det var inte lätt att bara chansa, så vi plockade med oss en hotellbroshyr på turistinformationen längs vägen och valde ut ett hotell med en rabattkupong och ett billigt pris.
Rabattkuponger i alla ära, men med skattepålägg och andra avgifter blev det bara 16 cent (ca. 1 kr) rabatt mot originalpriset... gissa om jag var sur när vi kunde valt det finare hotellet på andra sidan gatan för lika mycket pengar.
(Inga hotellkedjor kan dock jämföra sig med Hampton Inn, de är överlägsna.)

Hotellet låg väldigt dåligt till, det kröp djur utanför dörren och vi trodde ett tag att det satt en gräshoppa i sängstommen. Båda var trötta och på dåligt humör så det blev ingen vidare rolig vistelse i countrystaden, vi åkte aldrig ens in till stan.

Middagen åt vi på Cracker Barrel som vi valde för att den låg närmast, bara över parkeringen, men tydligen är det en välkänd restaurang här som är populär för att servera maten nylagad och helt från början, inga halvfabrikat alltså.
Servitören mumlade till oss (som så många andra i detta land...) och frågade om det var första besöket på en av deras restauranger. Lite pinsamt men amerikaner tar för givet att alla är härifrån och vet hur saker och ting fungerar. Lite naivt kanske, och bekvämt för dom.

På kvällen åkte vi till en gigantiskt mataffär för att köpa choklad och där träffade vi en kassörska som bestämt tyckte vi pratade franska, trots att vi förklarade att vi var svenska. Haha!

Många bilder från Nashville blev det inte för det fanns inte mycket att se. Men en pool med tävlingssimmande insekter hade vi minsann!