Det var en lättnad att checka ut från Luxor hotel och lämna det galna Las vegas plus att det var dags för vår sista långkörning och det till den staden jag längtat efter mest - Los Angeles.
Vägen såg inte ut som på film där det är en fil i varje körriktning och grus på sidan av vägen utan det var himla mycket större och massa bilar, men fint var det.

Våran entre i Los Angeles blev inte så storstilad som jag föreställt mig. Visst, vi spelade California med Phantom Planet, ett måste, men istället för att sjunga med överröstade vi tonerna med arga röster och svordomar... Gps-Astrid ledde oss in på fel väg och om vi tyckte vägarna i Dallas var stora och galna, då visste vi inte vad som väntade i Los Angeles.
Efter många långa omvägar kom vi till sist rätt och så var det dags för incheckning Custom Hotel nära Venice Beach och LAX. Vi hade höga förväntningar efter att ha läst recensioner på Internet men inte heller denna gång gick det så smidigt som vi velat...

Först och främst fick vi veta att det bara fanns Valet-parking vilket innebär samma sak som i Vegas, man lämnar bilen med nycklar och de parkerar samt kör fram bilen åt dig. Men, denna gång kostade det och det var ingen liten summa. De hade heller inte något alternativ förutom att parkera på gatan där man ändå inte fick stå nattetid så vi fick surt betala pengarna, humörsförstörande från första början!
När vi checkat in och kommit upp till vårt rum möts vi av en obäddad säng och en enda röra... vi fick ett ostädat rum.
Ner till lobbyn, få nya nycklar och sen upp igen till ett rum som var städat, men litet och dumt möblerat.



Detta hotell skulle vara specialdesignat och modernt men det hela kändes mest misslyckat och konstigt, speciellt de enorma porträttbilderna i hissen som skrämde livet ur en varje gång man klev in i technomusiken för att åka till en annan våning.

Hotellet gav oss mer problem senare, bland annat så stängde de av våra nycklar efter utcheckningstiden varje dag trots att vi skulle bo kvar så vi fick gång på gång gå ner och aktivera dom igen under dagarna vi bodde där. Hotellpersonalen skyllde på att vi förvarade dom fel men vi hade de på olika ställen och båda slutade fungera precis samtidigt, men det lyssnade de inte på.

När vi lugnat oss lite efter alla missöden tog vi en tur till Venice beach där vi precis lyckades tajma solnedgången över havet i horisonten, helt galet fint!
Nedanför piren kämpade surfkillarna på de stora vågorna och det kändes helt galet att man faktiskt var på en strand i Kalifornien vid Stilla havet. Lycka!


Detta möttes vi av vid Venice beach, man ska inte klaga!


Ett hus på standen kanske man skulle skaffa sig?


En ensam båt i solnedgången, mysigt!