Då var det söndag igen och slut på sovmorgnarna innan hotellfrukosten.

Få se nu, hur många dagar har vi kvar här i USA?
... typ 10.

Imorgon lämnar vi Phoenix och åker mot Grand Canyon och i övermorgon checkar vi in i vår spasvit på Luxor i Las vegas. Äntligen är det dags!
Sen är det en vecka i Los Angeles kvar innan vi beger oss mot ett kallare Sverige.

Nu antar jag att ni är nyfikna på hur det gick för oss igår, och om den andra hälften av oss fortfarande är vid liv?
Det är han, men han sover som en stock bredvid så jag får nog dubbelkolla sen.

Vi hade det jättetrevligt på våra hästar och det var verkligen en upplevelse.
Innan vi red iväg fick man ange sin grad av erfarenhet och då jag inte anser mig som någon van ryttare valde jag nybörjare och därför fick jag klättra på en stegpall när jag skulle upp på min fina häst. Lite kan man ju...

När vi kom dit stod en jättestor häst utanför stallet och jag skojade med Micke om att "den hästen ska du säkert ha", och gissa om jag hade rätt. Haha!
Den gigantiska hästen hette R.C och jag fick en lat pålle vid namn Scrappy.
Det var vi, två andra tjejer och en stallkille som red ut bland kaktusarna och det blev ett härligt gäng, de andra var supertrevliga och vågade till sist fråga vad vi pratade för lustigt språk...

Första delen av vägen var rätt enkel - platt mark täckt av sand, men sedan blev det mer och mer backar och berg och hästarna snavade nästan fram ibland. Sista biten red vi på sidan av ett berg med ett stup precis bredvid den smala stigen och min kära Scrappy bara drog mot kanten hela tiden, han kanske var trött på livet som turisthäst.
Mickes häst var latast av dom alla och gick längst bak så de hamnade ibland en bit bakom och eftersom hon då inte kunde följa hästen framför försökte hon ta små "genvägar" över stora stenar och dessutom käkade hon på varenda buske på vägen.

Vi red till en restaurang med svindyr mat och innan det var dags att ge sig iväg tillbaka hade det blivit kolsvart ute så jag satt och spanade försiktigt efter alla branta kanter där jag trodde vi skulle rasa ner, Scrappy och jag, men han gick så fint så.

Ridturen var riktigt rolig och ingen av oss ångrar att vi la massa pengar på något sådant. Micke är stolt över att kunna skryta med att ha ridit bland bergen i Arizonas öken och jag håller nog med, det känns häftigt.
Det kändes dock lite tråkigt att bara skritta fram bland bergen så man fick njuta fort när de sprang på uppför vissa backar, man vill ju ha lite fart också.

Så här dagen efter har vi något ont i den bakre delen och vi vill inte veta vad som väntar de närmaste dagarna...


Ponderosa Stables, precis som i Vilda västern


R.C, the giant!


Bäst att följa reglerna, eller?


Micke var faktiskt en hejare på att rida!


Tjejen framför hade problem med sadeln och åkte på sidan hela tiden


Här var det hellugnt att rida, inga stup...


Solnedgång bakom bergen, som utlovat!


Phoenix sett uppifrån


Det var lika mysigt som det ser ut!


Här vill jag och Micke bo, husen är som tagna ur The O.C, även om de ligger i Arizona


Den här bilden gillar vi, tack till stallkillen!


Det blev mööörkt!


Jag fick snacka lite allvar med Scrappy innan vi red tillbaka...


Två turister på två demonhästar, snyggt!

Ja, så där såg det ut, på ett ungefär.
Det var inte lätt att ta skarpa bilder utan blixt medan man satt på en skumpig hästrygg, men några blev det i alla fall.


Idag har vi gjort något som nästan var snäppet roligare än ridningen igår, nämligen spenderat en heldag på Phoenix stora vattenpark!

Vi har åkt hur mycket sjuka rutschkanor som helst och haft det helskoj. Dessutom har vi införskaffat oss en varsin småröd solbränna och ett antal brännblåsor under fötterna.
Vattenparken går inte att jämföra med något hemma, det är tusen gånger häftigare än t.ex. Skara Sommarland.

Nu har jag tyvärr inga egna bilder eller filmer därifrån, vilket hade varit superkul, men här kommer ett klipp från Youtube där ni kan se några av de galna rutschkanorna.
Jag måste bara påpeka att det var tusen gånger läskigare, brantare, häftigare och snabbare än det ser ut att vara på filmen. Vi har skrikit oss trötta, i alla fall jag, men det kan ju ha varit en effekt av att de skojiga livvakterna njuter av att skicka ut skrikande tjejer med ryggen mot de branta backarna. =)



Nu ska jag med ta mig en snabb sovstund innan vi ska ut och leta mat igen.
För en gångs skull är jag riktigt hungrig, jag brukar inte kunna äta någon kvällsmat, det gör mig bara illamående men ikväll ska jag nog lyckas.
Micke pratade om ett biobesök också och i så fall blir det District 9 som tydligen handlar om utomjordingar... spännande!