Idag var vi iväg en sväng och kollade i affärer.
Vi har kollat lite efter djuraffärer där vi tänkt hitta något coolt till Pixie och idag stannade vi äntligen vid en sådan.

Så fort vi kom in i affären släppte dock alla tankar på Pixie-presenter och fastnade istället vid väggen längst in i affären, där små söta valpar av alla möjliga raser satt bakom plexiglas och tittade på folket i affären.
Först ville jag bara gå ut ur affären, man har ju hört om dessa stackars hundar som folk bara överger på gatan och som tas in till djuraffärer för adoption och jag mådde bara dåligt av att tänka på det, men vi gick ändå fram och tittade, sen var vi fast.

Alla små valparna blev så himla glada när vi tittade in och pratade med dom. De försökte slicka oss genom rutan och kastade sig över varandra i busig glädje. Det fanns allt från små Chihuahua-valpar till Boxer och Golden-valpar, alla lika söta och desperata efter uppmärksamhet.

Jag vet inte hur länge vi stod där egentligen och bara pratade med de små sötnosarna men till sist kom en personal i butiken fram och frågade om vi ville gosa med någon av dom. Vi sa nej först, i tron om att det ledde till någon typ av köpkrav men hon förklarade att man inte behöver köpa, bara ge dom lite närhet, och då ändrade vi oss direkt.
Vi fick välja precis vem vi ville och jag hade fastnat för en liten brun Chihuahuavalp på nio veckor som satt och slickade på rutan där jag höll mitt finger.

När hon räckte över honom till mig var jag helt salig.
Här har jag gått och längtat efter min kisse och ett djur att krama i veckor och så får jag en pytteliten valp i famnen. Nästan gråtvarning, av lycka såklart.
Vi fick sätta oss i ett litet bås där valpen var lite rädd först men så småningom började han nosa på oss och vifta på sin pyttesvans. Han smakade lite på Mickes shorts och slickade noggrant på oss, han njöt verkligen av att få vara hos en människa som bryr sig.

Till sist, efter säkert en halvtimme, fick vi ge oss så han inte skulle få falska förhoppningar men när han satt i sin bur igen tillsammans med polaren krafsade han bara på gallret bakom i hopp om att få komma ut till oss igen och när han väl såg oss genom plastrutan blev han helt överlycklig.
Det var inte lätt att gå därifrån...

Detta var både helt underbart och jättehemskt.
De stackars valparna behöver verkligen någon som bryr sig om sig men samtidigt känner man sig så elak som först gosar med dom och gör dom glada men sedan sätter tillbaka dom i sina burar, besvikna.
Jag tror dock ändå att gosandet överväger besvikelsen, han gick från skakig till busig på bara några få minuter.

Hade inte detta varit så långt hemifrån och med så krånglig process hade han fått följa med mig hem, utan tvekan. Ingen hund ska behöva sitta i en bur i en djuraffär och vänta på någon som vill älska dom...
Där fanns även en liten kattunge och andra djur som jag givetvis tycker lika synd om, men hundar visar det på ett speciellt sätt.