Redan andra dagen tyckte jag det var dags att uppleva lite OC-känsla, man vill ju inte riskera att missa något, galning som man är.

Vi satte oss i bilen och åkte söderut till Redondo beach, som visserligen inte ligger i Orange County, men där de spelat in många av scenerna i serien The OC, bland annat de från piren och Bait shop. Ni som sett serien vet vad jag pratar om!

Det hela var inte lika exklusivt som det ser ut på tv. Piren är egentligen en samlingsplats för fiskare och ganska sunkigt men det var jag förberedd på, som tur var.
Vi tog oss i alla fall en runda ute på piren och man kände igen många ställen från serien, det kanske ni också gör på bilderna?


Redondo


Bait shop, något mer ödelagd än i The OC


Delfinerna på piren kände jag igen på en gång!


Här brukar de stå i serien och prata medan de tittar ut mot havet




Redondo beach


Tänk om man kunde fått gå in och titta, det hade varit helcoolt!


Eftersom solen lyste och värmen låg på blev vi badsugna men stranden i Redondo hade inga stora vågor så istället åkte vi norrut igen till Santa Monica beach som nog måste vara en av Kaliforniens finaste stränder.
Där åt vi lunch, tittade runt på den enorma piren och självklart blev det solande på sandstranden och hoppande i vågorna för de av oss som inte är badkrukor... 

Här hade jag kunnat stanna i all evighet men allting har ett slut och till sist var vi tvugna att åka därifrån. Lite solbränna hann vi i alla fall få även om den bleknat under molnen de senaste dagarna.


Santa Monica beach, något vräkigare än typ Bödasand...



Piren med karuseller och allt, lite Brighton-känsla över det hela, haha!


Ser ni mig mitt i vågen? Jag var i vattnet i säkert en timme innan jag tvingade mig upp, det var faktiskt riktigt skönt och stora vågor är så himla roligt!

Det var en lättnad att checka ut från Luxor hotel och lämna det galna Las vegas plus att det var dags för vår sista långkörning och det till den staden jag längtat efter mest - Los Angeles.
Vägen såg inte ut som på film där det är en fil i varje körriktning och grus på sidan av vägen utan det var himla mycket större och massa bilar, men fint var det.

Våran entre i Los Angeles blev inte så storstilad som jag föreställt mig. Visst, vi spelade California med Phantom Planet, ett måste, men istället för att sjunga med överröstade vi tonerna med arga röster och svordomar... Gps-Astrid ledde oss in på fel väg och om vi tyckte vägarna i Dallas var stora och galna, då visste vi inte vad som väntade i Los Angeles.
Efter många långa omvägar kom vi till sist rätt och så var det dags för incheckning Custom Hotel nära Venice Beach och LAX. Vi hade höga förväntningar efter att ha läst recensioner på Internet men inte heller denna gång gick det så smidigt som vi velat...

Först och främst fick vi veta att det bara fanns Valet-parking vilket innebär samma sak som i Vegas, man lämnar bilen med nycklar och de parkerar samt kör fram bilen åt dig. Men, denna gång kostade det och det var ingen liten summa. De hade heller inte något alternativ förutom att parkera på gatan där man ändå inte fick stå nattetid så vi fick surt betala pengarna, humörsförstörande från första början!
När vi checkat in och kommit upp till vårt rum möts vi av en obäddad säng och en enda röra... vi fick ett ostädat rum.
Ner till lobbyn, få nya nycklar och sen upp igen till ett rum som var städat, men litet och dumt möblerat.



Detta hotell skulle vara specialdesignat och modernt men det hela kändes mest misslyckat och konstigt, speciellt de enorma porträttbilderna i hissen som skrämde livet ur en varje gång man klev in i technomusiken för att åka till en annan våning.

Hotellet gav oss mer problem senare, bland annat så stängde de av våra nycklar efter utcheckningstiden varje dag trots att vi skulle bo kvar så vi fick gång på gång gå ner och aktivera dom igen under dagarna vi bodde där. Hotellpersonalen skyllde på att vi förvarade dom fel men vi hade de på olika ställen och båda slutade fungera precis samtidigt, men det lyssnade de inte på.

När vi lugnat oss lite efter alla missöden tog vi en tur till Venice beach där vi precis lyckades tajma solnedgången över havet i horisonten, helt galet fint!
Nedanför piren kämpade surfkillarna på de stora vågorna och det kändes helt galet att man faktiskt var på en strand i Kalifornien vid Stilla havet. Lycka!


Detta möttes vi av vid Venice beach, man ska inte klaga!


Ett hus på standen kanske man skulle skaffa sig?


En ensam båt i solnedgången, mysigt!

Efter en natt i lilla Williams vid Grand Canyon vaknade vi upp och fick en chock när vi gick ut för att packa in i bilen, det var svinkallt, som en riktig svensk höstmorgon. Detta från att ha varit svettigt varmt i Grand Canyon dagen innan... antar att det beror på höjden, vi var ju trots allt i bergen.

Vägen till Las vegas var lång och konstig.
Ungefär en timme innan vi beräknades vara framme vid hotellet förvandlades motorvägen till en stor turistattraktion där folk trängdes och var i vägen, allt för att titta på en damm, typ.
Vi fick smygköra oss igenom och till sist såg vi The Strip i horisonten, helhäftigt, även om vi körde helt fel när vi skulle in i stan sen.


Wee, jag älskar att åka längs med branta stup... inte!


Motorvägen ledde oss in här... en aning förvirrande


Detta var vad alla försökte se, riktigt fint faktiskt, om än dåligt placerat


The strip långt där borta


När vi väl var framme på hotellet var det bara att packa ur och lämna nycklarna till en snäll kille som körde iväg med vår bil. Lite annorlunda än vad man är van vid, men smidigt så länge det är gratis... (ni förstår vad jag menar senare.)

Vi var någon timme för tidigt för att checka in men det var inga problem, enligt surtanten bakom disken och fick våran Spa-svit men trots att vi valt rökfritt stank det rök i rummet och ögonen började rinna på oss.
Det var bara att koppla på självsäkerheten och gå ner och säga till (det var inga korta köer till disken, vill jag lova) men väl där nere igen fick vi veta att det inte fanns några tillgängliga Spa-sviter förrän nästa dag, så vi skulle få vänta. Vi fick nöja oss med det och gick upp igen men insåg rätt fort att det verkligen inte gick att stå ut därinne så Micke ringde ner till lobbyn som då sa att det fanns en ledig Spa-svit kvar men med två sängar istället istället för en stor.
Vi gick ner till lobbyn igen och pratade med en fjärde person som utan problem hittade en ny Spa-svit med dubbelsäng...

Snacka om bra system på Luxor Hotel, vi var lagom arga efter allt springande och åkande i hissarna.

Till sist fick vi ett helt okej rum, större än det första, där vi trivdes bra.
Utsikt över The strip, flygplatsen och bergen, jättefint!







På kvällen blev det en tur i vimlet nedanför, och det kryllade verkligen av människor, alldeles för många.
Det roliga med Las Vegas är att man kan gå in i vilket hotell man vill eftersom där ligger casinon och restauranger, så vi vandrade på så länge vi orkade, och lite till.
Vårat mål var att gå till The Stratosphere, ett stort "torn" där det finns karuseller högst uppe på toppen men eftersom vi inte visste hur långt bort på gatan det låg blev det en flera timmar lång vandring bland allt folk och jag trodde min rygg skulle gå av ungefär halvvägs.

Till sist var vi framme, mer döda än levande, och hade då gått från södra delen av The strip till den norra delen, en sträcka på ungefär 8 km.
Karusellerna var svindyra så vi bestämde oss för att strunta i det hela trots allt och istället hamnade vi på Ihop, International house of pancakes, där vi åt kvällsmat innan vi tog en taxi till hotellet.

Något jag lärde mig av vår långa vandring är att Las Vegas består av människor, spelberoende, sprit och strippor, en hemsk kombination.


Utsikten från vår våning i hotellet, hissarna går snett så man fick hålla i sig.


Lite hissreklam, helt i sin ordning...


Excalibur, det helt klart finaste hotellet!

 
New York New York, ett hotell som innehåller det viktigaste från just New York


Caesars Palace, såklart!


Utanför Mirage med Treasure Island i bakgrunden


Vad vore Vegas utan sina färgglada neonljus?


Stratosphere tower, lååångt borta!


En trött Micke väntar på mat...


Dagen efter tog vi sovmorgon och det blev bara att lata sig och ligga nere vid poolområdet en stund.
På kvällen blev det ytterligare en runda i vimlet och vi var inne på hotellet New York New York där vi hoppade på berg och dalbanan som vi trodde gick lugnt och fint runt hotellet. Så fel vi hade!
Det blev även lite spelande på Luxors casino, mest bara för sakens skull, och jag är det längsta från spelmissbrukare man kan komma. Haha!

 
Luxor, vårat pyramidhotell!

Poolområdet kan man inte direkt klaga på, hur fint som helst!


En aning högt?


Berg och dalbanan var allt annat än lugn och fin...




Så, vad tycker vi om Las Vegas?
Personligen tycker jag det var häftigt och så men det räcker nog att åka dit en gång, det var en befrielse att åka därifrån, haha. Det kanske vore roligare att åka dit ett stort kompisgäng, nu blev det inte så mycket fart på det hela, vilket dock inte gör mig något.

Tidigt i morse åkte vi från ett älskat Phoenix till Grand Canyon.

Vi var trötta, framförallt på att åka bil, och satt innan och sa småsurt att "hoppas det är värt tiden och pengarna nu".
Det var det!

Efter vad man läst och sett på bilder av Grand Canyon hade jag fått för mig att det är en stor dal bland bergen, en riktigt stor dal, men i verkligheten var det så mycket större ändå!
När vi parkerat och letat oss fram till vägen som leder runt "dalen" stod vi bara och gapade.

Man ser hur långt som helst! Hur långt vet jag inte men det är minst några mil till andra sidan och däremellan ligger röda berg i olika former, en stor flod och massa annat.
Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska skriva om Grand Canyon, ni får titta på bilderna istället även om dom bara är just bilder och inget i jämförelse med verkligheten.



Nyparkerade och på väg genom snåren...


Detta möttes vi av, lite överväldigande måste jag säga.


En bild för pappa... Micke försöker göra någon avundssjuk utan att tänka på tidzonerna!




Det stupar verkligen rakt ner så man får inte gå för nära kanten


Turist nr.1


Turist nr.2

Den här lilla filuren satt nöjt på en klippa, han kanske borde vända sig om...


Titta på klippavsatsen i högra hörnet, där har ni honom!


Colorado river, långt därnere


Gissa vad som finns bakom muren... ingenting!


Dessa ekorrar...


Mannen som kunde tala med ekorrar!
Han lyckades faktiskt klappa den på huvudet, tokstollen.


Det blev inget jättelångt besök i bergen för det var varmt och luften var så himla tunn att vi fick flåsa oss fram på vägen. Haha!

Nu bor vi i en liiiten stad söder om Grand Canyon som heter Williams, kort och gott.
Vi ska snart åka iväg till Dennys och äta kvällsmat, sedan vet jag minst en som kommer däcka i sängen.

Imorgon bär det av mot Las Vegas.
Jag vet inte hur mycket bloggande det blir därifrån - "what happens in Vegas, stays in Vegas". Nej, ärligt talat så är det så att internet inte verkar vara gratis, för ovanlighetens skull, så vi får se om vi kostar på oss det eller om vi spelar bort pengarna istället. =)

Då var det söndag igen och slut på sovmorgnarna innan hotellfrukosten.

Få se nu, hur många dagar har vi kvar här i USA?
... typ 10.

Imorgon lämnar vi Phoenix och åker mot Grand Canyon och i övermorgon checkar vi in i vår spasvit på Luxor i Las vegas. Äntligen är det dags!
Sen är det en vecka i Los Angeles kvar innan vi beger oss mot ett kallare Sverige.

Nu antar jag att ni är nyfikna på hur det gick för oss igår, och om den andra hälften av oss fortfarande är vid liv?
Det är han, men han sover som en stock bredvid så jag får nog dubbelkolla sen.

Vi hade det jättetrevligt på våra hästar och det var verkligen en upplevelse.
Innan vi red iväg fick man ange sin grad av erfarenhet och då jag inte anser mig som någon van ryttare valde jag nybörjare och därför fick jag klättra på en stegpall när jag skulle upp på min fina häst. Lite kan man ju...

När vi kom dit stod en jättestor häst utanför stallet och jag skojade med Micke om att "den hästen ska du säkert ha", och gissa om jag hade rätt. Haha!
Den gigantiska hästen hette R.C och jag fick en lat pålle vid namn Scrappy.
Det var vi, två andra tjejer och en stallkille som red ut bland kaktusarna och det blev ett härligt gäng, de andra var supertrevliga och vågade till sist fråga vad vi pratade för lustigt språk...

Första delen av vägen var rätt enkel - platt mark täckt av sand, men sedan blev det mer och mer backar och berg och hästarna snavade nästan fram ibland. Sista biten red vi på sidan av ett berg med ett stup precis bredvid den smala stigen och min kära Scrappy bara drog mot kanten hela tiden, han kanske var trött på livet som turisthäst.
Mickes häst var latast av dom alla och gick längst bak så de hamnade ibland en bit bakom och eftersom hon då inte kunde följa hästen framför försökte hon ta små "genvägar" över stora stenar och dessutom käkade hon på varenda buske på vägen.

Vi red till en restaurang med svindyr mat och innan det var dags att ge sig iväg tillbaka hade det blivit kolsvart ute så jag satt och spanade försiktigt efter alla branta kanter där jag trodde vi skulle rasa ner, Scrappy och jag, men han gick så fint så.

Ridturen var riktigt rolig och ingen av oss ångrar att vi la massa pengar på något sådant. Micke är stolt över att kunna skryta med att ha ridit bland bergen i Arizonas öken och jag håller nog med, det känns häftigt.
Det kändes dock lite tråkigt att bara skritta fram bland bergen så man fick njuta fort när de sprang på uppför vissa backar, man vill ju ha lite fart också.

Så här dagen efter har vi något ont i den bakre delen och vi vill inte veta vad som väntar de närmaste dagarna...


Ponderosa Stables, precis som i Vilda västern


R.C, the giant!


Bäst att följa reglerna, eller?


Micke var faktiskt en hejare på att rida!


Tjejen framför hade problem med sadeln och åkte på sidan hela tiden


Här var det hellugnt att rida, inga stup...


Solnedgång bakom bergen, som utlovat!


Phoenix sett uppifrån


Det var lika mysigt som det ser ut!


Här vill jag och Micke bo, husen är som tagna ur The O.C, även om de ligger i Arizona


Den här bilden gillar vi, tack till stallkillen!


Det blev mööörkt!


Jag fick snacka lite allvar med Scrappy innan vi red tillbaka...


Två turister på två demonhästar, snyggt!

Ja, så där såg det ut, på ett ungefär.
Det var inte lätt att ta skarpa bilder utan blixt medan man satt på en skumpig hästrygg, men några blev det i alla fall.


Idag har vi gjort något som nästan var snäppet roligare än ridningen igår, nämligen spenderat en heldag på Phoenix stora vattenpark!

Vi har åkt hur mycket sjuka rutschkanor som helst och haft det helskoj. Dessutom har vi införskaffat oss en varsin småröd solbränna och ett antal brännblåsor under fötterna.
Vattenparken går inte att jämföra med något hemma, det är tusen gånger häftigare än t.ex. Skara Sommarland.

Nu har jag tyvärr inga egna bilder eller filmer därifrån, vilket hade varit superkul, men här kommer ett klipp från Youtube där ni kan se några av de galna rutschkanorna.
Jag måste bara påpeka att det var tusen gånger läskigare, brantare, häftigare och snabbare än det ser ut att vara på filmen. Vi har skrikit oss trötta, i alla fall jag, men det kan ju ha varit en effekt av att de skojiga livvakterna njuter av att skicka ut skrikande tjejer med ryggen mot de branta backarna. =)



Nu ska jag med ta mig en snabb sovstund innan vi ska ut och leta mat igen.
För en gångs skull är jag riktigt hungrig, jag brukar inte kunna äta någon kvällsmat, det gör mig bara illamående men ikväll ska jag nog lyckas.
Micke pratade om ett biobesök också och i så fall blir det District 9 som tydligen handlar om utomjordingar... spännande!

Micke har hittat en radiokanal han gillar, med metal och hårdrock.
Jag var strängt emot det i början men nu har jag hittat en låt jag kan lyssna på om och om igen och som tur är fungerar ju radiokanaler just så...

Volbeat - Still counting



Missa inte inlägget nedanför...

Idag var vi iväg en sväng och kollade i affärer.
Vi har kollat lite efter djuraffärer där vi tänkt hitta något coolt till Pixie och idag stannade vi äntligen vid en sådan.

Så fort vi kom in i affären släppte dock alla tankar på Pixie-presenter och fastnade istället vid väggen längst in i affären, där små söta valpar av alla möjliga raser satt bakom plexiglas och tittade på folket i affären.
Först ville jag bara gå ut ur affären, man har ju hört om dessa stackars hundar som folk bara överger på gatan och som tas in till djuraffärer för adoption och jag mådde bara dåligt av att tänka på det, men vi gick ändå fram och tittade, sen var vi fast.

Alla små valparna blev så himla glada när vi tittade in och pratade med dom. De försökte slicka oss genom rutan och kastade sig över varandra i busig glädje. Det fanns allt från små Chihuahua-valpar till Boxer och Golden-valpar, alla lika söta och desperata efter uppmärksamhet.

Jag vet inte hur länge vi stod där egentligen och bara pratade med de små sötnosarna men till sist kom en personal i butiken fram och frågade om vi ville gosa med någon av dom. Vi sa nej först, i tron om att det ledde till någon typ av köpkrav men hon förklarade att man inte behöver köpa, bara ge dom lite närhet, och då ändrade vi oss direkt.
Vi fick välja precis vem vi ville och jag hade fastnat för en liten brun Chihuahuavalp på nio veckor som satt och slickade på rutan där jag höll mitt finger.

När hon räckte över honom till mig var jag helt salig.
Här har jag gått och längtat efter min kisse och ett djur att krama i veckor och så får jag en pytteliten valp i famnen. Nästan gråtvarning, av lycka såklart.
Vi fick sätta oss i ett litet bås där valpen var lite rädd först men så småningom började han nosa på oss och vifta på sin pyttesvans. Han smakade lite på Mickes shorts och slickade noggrant på oss, han njöt verkligen av att få vara hos en människa som bryr sig.

Till sist, efter säkert en halvtimme, fick vi ge oss så han inte skulle få falska förhoppningar men när han satt i sin bur igen tillsammans med polaren krafsade han bara på gallret bakom i hopp om att få komma ut till oss igen och när han väl såg oss genom plastrutan blev han helt överlycklig.
Det var inte lätt att gå därifrån...

Detta var både helt underbart och jättehemskt.
De stackars valparna behöver verkligen någon som bryr sig om sig men samtidigt känner man sig så elak som först gosar med dom och gör dom glada men sedan sätter tillbaka dom i sina burar, besvikna.
Jag tror dock ändå att gosandet överväger besvikelsen, han gick från skakig till busig på bara några få minuter.

Hade inte detta varit så långt hemifrån och med så krånglig process hade han fått följa med mig hem, utan tvekan. Ingen hund ska behöva sitta i en bur i en djuraffär och vänta på någon som vill älska dom...
Där fanns även en liten kattunge och andra djur som jag givetvis tycker lika synd om, men hundar visar det på ett speciellt sätt.

Då var det imorgon igen och man vaknar till snabbt när solen skiner utanför fönstret, vi har haft så mycket mulet den senaste veckan så det behövs lite solsken.
 
För en stund sen var vi och åt frukost borta i baren, ytterligare en sak jag är trött på, hotellfrukost. Det är okej så länge man bor lite lyxigare och det finns frukt men oftast är det bara rostat bröd, färgglada flingor, våfflor och tusen olika sorters muffins och bullar... det är inte gott på morgonen. Jag vill ha ost och gurka, inte sliskig sylt!

Snart ska vi nog byta om till badkläder och gå ut i solen ett tag, jag tar med mig min bok som jag inte kan sluta läsa när jag väl börjat - "14 år till salu" skriven av Caroline Engvall (som intervjuade mig ca. 2 år sedan, skryt skryt). Boken och solsken får göra min dag.

Igår kväll var vi på bio och såg den animerade filmen "9".
När vi kom hem till hotellet efteråt såg vi en stor kackerlacka sitta utanför granndörren och där kan den lätt smita under, så jag gjorde en handduksbarrikad längst ner vid våran dörr och lyfte upp min resväska på skrivbordet. Usch och fy för kackerlackor, men det är ju sånt som finns här.

Vi hade även lite problem med att klura ut tiden och klockan igår.
Mickes iPhone ändrar automatiskt tiden efter tidzonerna och helt plötsligt hade vi fått ytterligare en timme extra, klockan hade alltså hoppat bak en timme vilket den inte ska göra förrän i Kalifornien. Vi klurade och försökte få ordning på det länge och till sist googlade jag och hittade en förklaring. Arizona använder sig inte av sommar eller vintertid som resten av USA (Hawaii borträknat), så därför har vi redan åkt in i sista tidzonen, på ett sätt.
Helvirrigt det här med tidzoner, tur att Sverige är så litet och avlångt. =)

Nej, nu ska jag leta fram quarter-mynt och starta den sista tvättmaskinen med smutskläder.
Alla kläder måste hängas på tork här i hotellrummet för torktumlaren i tvättstugan fungerade inte igår, men stal glatt alla mina mynt ändå...

Ska försöka fota lite så jag kan lägga in bilder sen.

Angående rubriken så kan man verkligen undra... var är vi egentligen?

När vi låg ute vid poolen förut, i stekande sol och under vajande palmer, då fick man riktiga greklandskänslor. Vi kom fram till att denna resa har allt-i-ett. Storstad, byhåla, countryside, öken, solsemester... you name it!

Det blev en ganska lång resa även idag, fem timmars körning för att vara exakt.
Om vi trodde att det var öken igår, då visste vi inte vad vi skulle få se idag... här är det riktig öken, mer blir det inte.
En stor motorväg emellan sandfärgade vidder, stora berg längst borta i horisonten, kaktusar längs vägen och milslång utsikt framför sig. Helt galet!

När vi åkt en bra bit på vägen ser vi två blinkande bilar från Border Patrol (som det vimlar av) som stannat längs vägen och nedanför bilarna sitter fyra mörkhåriga män på marken med armarna bakom ryggen. Mexikaner som lyckats smita över gränsen?
På ett sätt kände man att det var rätt åt dom men samtidigt känner man sig himla bortskämd där man glider förbi i sin fina hyrbil, har ett tryggt hem i Sverige, pengar så man klarar sig och där sitter dom, gripna efter att ha försökt ta sig till ett bättre liv och säkerligen vandrat i timmar genom Arizonas varma öken... är det inte orättvist?

Nu är vi i alla fall framme i Tucson i Arizona och här stannar vi två nätter.
Hotellet är helt okej medan innegården är underbar. Ett stort poolområde (vilket inkluderar simtävlande insekter vattnet), solbäddar och vajande palmer över huvudet. Var vi verkligen i lövskog för några dagar sedan?

Här kommer vi nog bara ta det lugnt och vila lite efter allt bilåkande de senaste veckorna. Vi är galet trötta och vaknar till väckarklockan varje morgon trots att det är semester.
Vi ska även passa på att tvätta kläder för jag är inte sugen på att vandra runt i tighta jeans i värmen...
Dessutom ska vi försöka hitta en rolig vattenpark i närheten och kanske till och med någon ranch där man kan få rida ut med hästar bland bergen, till och med Micke är taggad på att rida, den chansen missar jag inte. =)
Det är inget minus heller att vi båda redan hunnit få lite mindre blek färg på kroppen!

Nu ska jag smita bort till tvättstugan, sätta på en maskin och sedan hoppas att ingen stjäl våra kläder medan jag väntar. (Jag tror dock inte att de tjocka tanterna vid poolen är så intresserade... haha.)


En av alla "Duststorms" som vi såg på vägen


(Jag vet att bilen speglar sig i bilden, men så är det när man fotar genom rutan, och den öppnar man inte här vill jag lova, då blir det insektsparty i bilen)


Ett "litet" frakttåg mitt i allt, här är typ en tredjedel av tågets längd...




Helt plötsligt dök de röda, typiska, arizonastenarna upp!

Imorse var det tidigt upp som gällde och vi var lagom trötta...

Så fort vi kommit ut ur San Antonio visade gps:en att det var 84 mil raksträcka innan nästan avfart eller sväng, det var en bra bit vill jag lova.

Vi hade ställt in oss på en jobbig och lång dag men åtta timmars körande gick väldigt fort och smidigt måste jag erkänna och efteråt kändes det mer som tre timmar.
Anledningen var vägen vi åkte, mängden trafik och framförallt - utsikten ur bilen. Under 86 mils sträcka slutade vi aldrig förundras över hur det såg ut och hur mycket mer och mer ökenlandskap det blev utanför, som på film.

En smårolig sak är att det kanske ser varmt ut på bilderna men det var faktiskt ganska kallt fram till halvvägs ungefär, det var man inte beredd på.



Min favoritbild, den ska nog förstoras!


Haha, ett perfekt tillfälle att skrikande väcka någon i bilen, precis som på AFV! 
(Lastbilen dras bak-och-fram av en annan lastbil)




När vi stannade för att tanka tänkte jag passa på att tvätta bort allt insektsmos på vindrutan... gissa om jag ändrade mina planer ganska fort när jag såg detta. USCH!


Jag är ganska glad att vi inte körde en Cab, faktiskt...


Ett av mina försök till att fota den klassiska interstate-skylten med vägen i bakgrunden... det är knepigt att fota i 130 km/h.


Paus på vägen!


Micke väljer sina fototillfällen med omsorg. Jag hatar den där bakluckan!


När vi åkt i någon minut efter vår "paus" får jag lugnt och snällt be Micke svänga in till kanten så fort han bara kan. Han förstod direkt vad det handlade om, han såg det nog i mina ögon, och vi båda kastar oss ur bilen båda två.
I baksätet på rutan, några centimeter från Mickes huvud, sitter en mutant-gräshoppa, storlek hundvalp.
Haha, vi är två riktiga roadtrippare. =)


Så småningom kom vi fram till El paso där värmen slog emot oss.
Vårat hotell ligger bara några minuter från den mexikanska gränsen och vi ser Mexiko från rummet. Jag vill åka dit och titta men chauffören håller inte med mig...  


Mexiko i horisonten


I kvällsmörkret syns det lite tydligare var gränsen går, där ljusen börjar


Nu ska vi ta och sova. Klockan är bara elva men det känns som efter midnatt, vi fick ju en timme extra när vi körde över tidzonen till Mountain time, mycket praktiskt.

Imorgon åker vi vidare till Tucson som ligger i Arizona och där ska vi stanna i två dagar. Jag hoppas på sol och lär nog inte bli besviken, det är typ alltid sol där och nu behöver vi få lite färg på kroppen, vi är nästan lika bleka som när vi åkte hit. Inte konstigt folk tittar!

Jag har börjat få lite hemlängtan.
Det är absolut inte så att jag inte trivs här, jag trivs hur bra som helst, men man tröttnar lite på att leva i en resväska, att byta bostad var och varannan natt och framförallt är jag sjukt trött på restaurangmat vareviga dag, det finns ju inte så många icke-onyttiga alternativ att välja på och jag känner mig som en stor tjockis av all skräpmat, usch!
Jag vill ha hemlagat när jag landar på svensk mark!
Sen längtar vi något galet mycket efter våran Pixie, båda två. Vi får klara oss med bilder på henne så länge...

Godmorgon hemma i Sverige, här är det godnatt som gäller.


(Jag har förresten lagt in fler bilder från SeaWorld nu, missa inte dom!)

Idag var det äntligen dags, det jag längtat efter hela resan - SeaWorld!

Vi startade dagen med världens godaste frukost bestående av melon, melon och melon. Jag älskar riktigt frukostbufféer som har annat än färgglada flingor, usch.

När vi var framme vid SeaWorld tackade vi oss själva för att vi valt att åka under lågsäsong för annars lär det vara rätt välpackat därinne. Nu kunde vi bara gå rakt in utan att köa men folktomt var det inte.

Kamerorna var med båda två och jag hade dom i högsta hugg, precis i vanlig ordning.

Vi började med att se Believe, en show med de häftiga späckhuggarna.
Innan showen började berättade de lite om att SeaWorld är tillägnat (?) alla män och kvinnor i den amerikanska armén som slåss för landet och sedan bad de alla dessa resa på sig.
Det var faktiskt ganska stort att se alla pappor (och några mammor) resa sig med barnen i famnen och veta att de faktiskt lämnar sina familjer för att slåss för landet, även om jag inte alls förstår mig på det egentligen. Det kan inte vara lätt att ha en man eller fru som är ute i krig.

När showen sedan började tyckte jag att späckhuggaren, Shamu, såg lite liten och tanig ut nere i vattnet men så plötsligt flög världens bjässe upp från vattenytan. De andra två var bara små bebisar.
Jag satt helt imponerad av späckhuggarna och jag som trodde att de enbart mår dåligt av att vara instängda såg hur kul de tyckte det var, det gick inte att ta miste på.
Passa på att kolla späckhuggare någon gång, om ni får chansen. De är galet häftiga.




Visste ni att späckhuggare är bra på att dansa? =)




Superskoj att stänka ner publiken, som trots varningar inte insett hur blött det verkligen blev. Själva satt vi på säkert avstånd med kamerorna.



Vi såg även shower med delfiner, sjölejon, valrossar, uttrar och dessutom en kort film i 4D där vi blev nersprutade med vatten, pillade i håret och massa annat.


Typ, en vanlig dag på kontoret?


Haha, så söt i glasögon och stor näsa!




En söt liten utter var också med, jätteduktig var den!


Mitt i allt kom en valross in på scenen, han var skyldig till fiskstölden och när han fick frågan hur han skulle bli av med all övervikt började han göra situps.


Ser ni sjölejonet i rutschkanan i tunnan?



Det absolut roligaste vi gjorde var dock att gå vilse och hamna vid delfinmatningen där man fick köpa en ask med fiskar och själv mata delfinerna som simmade i en stor pool. Man kunde klappa dom hur lätt som helst och de simmade hela tiden fram och stack upp huvudet precis framför oss, hur busiga som helst. En skvätte ner hela mig helt utan förvarning. 
Vi hade lätt kunnat stå där och klappa hur länge som helst, det är bland det häftigaste jag varit med om.


De slogs nästan om maten, rå fisk är ju sååå gott!


De ser ut att tänka samma sak, haha.


Den här delfinen var gammal och sliten men så himla charmig...


... och den ville mer än gärna bli klappad!





Karuseller fanns det gott om och dumt nog började vi med den man blev blötast i så det blev en smått obekväm dag i dyngsura skor och fastklistrade jeansshorts.
Vi åkte två berg-och-dalbanor. Den ena var precis lagom läskig och galen medan den andra, The steel eel, var helvild. Micke blundade när vi var uppe på toppen och erkände själv efteråt att han varit livrädd, han som annars aldrig är rädd för karuseller. Det var faktiskt ganska läskigt, men kul.
Oturligt nog glömde vi att köpa fotot efteråt, det såg så himla roligt ut!


The steel eel! Den är mycket läskigare än den ser ut, tro mig...


Journey to Atlantis, en jätteflumeride som stänkte ner alla runt omkring.


Halloweenfirandet är ute i god tid, det stor utklädda skelett i hela parken.

Om ni någon gång åker till USA är det verkligen värt att åka ner till San Antonio (eller Orlando/San Diego) och besöka SeaWorld, även om man är vuxen, för det är helkul!
Jag skulle vilja ta med Kiara hit, hon skulle nog älska det.

Efter att ha kämpat oss fram till Dallas möttes vi av en enda stor labyrint, fylld med galna bilförare och det gick inte mycket bättre för oss att hitta hotellet den här gången då hotellbokningssidan skrivit fel adress, IGEN.
Vi hittade dock med hjälp av vägskyltar till sist och fick ett fint hotellrum med utsikt över plockepinn-vägarna utanför.

På kvällen åkte vi till ett enormt köpcenter där vi letade parkeringsplats i evigheter.
Det fanns stora parkeringshus bredvid, flera stycken, men vid infarten till alla stod det att bilar utan tillåtelse kommer att transporteras bort därifrån så vi vågade inte riktigt chansa även om det verkade helkonstigt.
Till sist haffade vi en parkeringsvakt och frågade och givetvis fick man stå där, gratis till och med.

Som jag sagt tidigare, i USA tror de att alla vet hur allting fungerar.

Köpcentrumet var helt sjukt stort med flera våningar och med en stor isbana längst ner där folk åkte skridskor, precis som på film.
Det kliade lite i mina shoppingfingrar så jag släppte av Micke i en tv-spelsaffär (eller så släppte han av mig) och så gick jag lös bland kläderna på forever21.
Ni fattar inte hur billigt det är med kläder här, jag har inte själv förstått det ännu.
Jag lyckades hitta två par leggings, en stickad topp och en stickad tunika och sammanlagt för allt betalade jag ungefär 34 dollar (255 svenska kronor). Det är svårt att sluta i en sån situation... =)



  
Jag älskar amerikanska shoppingcenter och det är något jag kommer sakna när vi kommit hem igen. Till och med Micke tycker det är kul att gå omkring där och han får jag inte ens med mig ner till stan hemma.

På kvällen blev det bio och vi såg Whiteout, en bra film som ni måste se när den kommer på bio hemma, för det lär den göra.
Jag provade en Eez, fryst läsk, och blev förälskad. Hur gott som helst!

För övrigt är vi inte så värst förtjusta i staden Dallas. Den är för stor och för hetsig, speciellt på vägarna.

Skrivet den 11/9

Jag följer Mias tips och skriver bloggtexten medan vi sitter och avverkar våra alla timmar på USA's Interstatevägar, sen lägger jag ut den i bloggen när vi har tillgång till Internet.

Just nu sitter vi i bilen på väg mot Dallas, vi har ungefär 1 h och 20 min kvar till vi är framme vid hotellet.
Mikey the man kör som vanligt och jag försöker distrahera mig själv för att inte somna. Sen är jag ju gps-tydare också då både gps-Astrid och gps-patrik hittar på massa dumheter som att inte varna för filer med "must exit" och ibland vill de till och med att vi ska svänga av på avfarter som inte existerar.

Jag har försökt fota alla däckrester som ligger längs vägarna men det är svårt att få dom på bild i hög hastighet.
Det ligger däckbitar eller hela däck med bara några meters mellanrum så man vet ju på ett ungefär vad man har att vänta om oturen dyker upp. Därför var vi förbi hos International cars igår (företaget vi hyrde bilen av) och skaffade en extra försäkring som täcker även punktering, för det gjorde tydligen inte den grundläggande bilförsäkringen vi har och inte heller rese- eller hemförsäkringen. Så nu kan vi åka utan att hålla andan vid varje gupp på vägen. =)



Nu saktade herr Hasselgren in här för det dök upp en polisbil med blåljus framför oss. Haha.
Den skulle bara svänga av till sin fartkontrollsplats men lite rädda blev vi. På tal om fartkontroller finns det hur många som helst här och vi har hittills bara sett stoppade sportbilar så de är nog inte så petiga. Vi håller dock hastigheten med farthållare här så vi behöver inte oroa oss.

Poliserna i USA håller lever nog upp till våra förväntningar, alltså sitta och äta munkar och titta på bilar. Inne i stan kan de ibland susa förbi i världens fart med blåljusen på och så tvärnitar de mitt i en korsning, hoppar ur bilen och dirigerar trafiken själva, trots att ljusen fungerar utmärkt. Detta har vi ännu inte förstått oss på riktigt och det är alltid lika överraskande och oväntat...

Det finns många skumma saker med USA, jag kommer inte ens ihåg alla, men någon dag ska jag göra en lista.

Annars är det lite av en sorgens dag idag. På tv visas åtta år gamla livesändningar från Manhattan och man får se och höra reaktionerna när flygplanen flyger in i de två tornen gång på gång. Det är inte samma sak att se det hemma som här för här är det mer verkligt, nyhetsreportarna är verkligen i chock när de pratar.
Jag har tagit tillfället i akt och har på mig min "I love NY"-tröja, den skönaste jag har. Annars vågar jag inte ha den i andra storstäder, då kanske man blir utslängd? =)

Vi har precis varit och ätit lunch på Pizza hut, det enda som fanns på vägen, där vi valde en varsin LITEN lunchmeny men allting är relativt, speciellt här i USA.



Nu ska jag återuppta en av mina andra biluppgifter, nämligen den som DJ. Radiokanalerna börjar bli tråkiga och jag spelar musik från min dator men chauffören uppskattar inte jullåtarna som dyker upp med jämna mellanrum. Haha! Istället blir det Eva Cassidy på högsta volym, det kan han nog leva med.

See ya!


Haha!

Eftersom vi stannar två nätter i Memphis hade vi lite tid att hitta på något idag så vi åkte till Memphis zoo.

Jag har djurabstinens och skulle mer än gärna gosa in ansiktet i pälsen på min Pixie-katt, men även ett lejon eller en struts duger för tillfället. Dessutom är Memphis zoo rankat som USA's bästa i någon undersökning, så vi var tvungna att kolla in det.

Djurparken var rätt folktom, vilket vi tackar för, men solen låg på och med 30 grader i skuggan blev det lite väl varmt ett tag. Man fick smita in i byggnader med air condition då och då.
Vi hade rätt kul i alla fall, mest åt surikaterna som faktiskt är läskigt lika Pixie när de sitter upprätta och spanar. Eller, det kanske är Pixie som är lik dom? =)

Det fanns många olika djur, speciellt en massa kattdjur som var jättefina och annorlunda. Sen hade de flodhästar och pandor, såna har jag aldrig sett på riktigt förut.

Jag blev dock lite besviken över att dessa djur får sitta i en djurpark, bara några minuter från Memphis city och nära en flygplats med stora fraktplan som flyger över med korta mellanrum. Kolmården känns med naturligt då.

Efter djurparken åkte vi, svettiga, till den snobbiga shoppingavenyn och kollade lite. Jag fick med mig lite saker från Victorias secret som jag spanat in ett tag, så nu ska jag lukta gott i höst. Micke fick vara mitt smakråd men han var inte så samarbetsvillig. Haha!

Nu har vi precis sett klart en komedifilm på tv där de åkte på just en liten roadtrip och det är helkul att se, man känner igen så mycket saker från verkligheten nu. Häromdagen såg vi en livesändning från Rockefeller plaza i New York och jag visste precis var de var någonstans. Känns skojigt att känna till annat än Norrköping.

Snart är det dags att sova men först ska vi göra i ordning lite inför morgondagen då vi ska åka vidare mot Dallas men med en natts stopp i Texarkana och ett hotell som ligger precis på gränsen mellan Texas och Arkansas, gatan heter till och med "State line road".
Vårat mål är att hinna ner till San Antonio till på söndag så vi hinner gå på Sea world som bara har öppet på helger så här sent på säsongen. Hoppas vi hinner, men det ska nog gå.

Jag bara väntar på att vi ska få punktering. Överallt längs vägarna ser man däckbitar ligga söndertrasade och vi ser dagligen flera bilar som kört av mot kanten för att byta däck... hoppas vi slipper, Micke kör faktiskt väldigt ordentligt här och speciellt jämfört med amerikanerna.

Missa nu inte alla andra blogginlägg jag kämpat med ikväll, det finns mycket att se här under... =)

Jag måste bara berätta om det helt sjuka vädret mellan Daleville och Nashville.

Det var som att köra mellan olika världar.
Molnigt, soligt, spöregn, soligt, storm, soligt...

Filmerna nedanför är filmade med bara två minuters mellanrum, titta själva.

Den här filmen gör inte verkligheten rättvis, faktum är att vi faktiskt fick titta genom kameradisplayen då och då för att se något av vägen framför. Utan kameran såg man inte mer än typ två-tre meter framför sig och plötsligt såg vi de två stora lastbilarna...
Någon timme senare kom ännu en regnskur, en ännu värre, och då körde vi på en motorväg längs bergsväggen högt över en dal. Vissa bilar fick stanna längs vägen för det gick bara inte att se någonting, jag var skräckslagen och det kunde faktiskt gått riktigt illa.



Den här filmen filmade vi som sagt två minuter efter den första. Strålande sol och inte en spår av en regndroppe på marken... hur fungerar det?



Ännu senare på vägen försvann solen och det blev helt plötsligt alldeles mörkt ute, mitt på dagen.
Molnen såg väldigt annorlunda ut och rörde sig fort och jättelågt. Efter en stund såg vi att vissa av molnen stack ut små "armar" ner mot marken, precis som början på tornados och det började blåsa löv hej vilt framför oss på vägen. Lite läskigt, men häftigt att se, för det är inget man är van att se hemma direkt.
Kort därefter började det blixtra överallt på himlen, riktigt stora blixtar. Men... en stund senare lyste solen igen, precis som tidigare.

Alla länder har väl en sommarplåga som spelas på radion dagarna i ända?

Här har ni den låt vi hört mest på radion under våra många och långa bilresor - tur för mig som älskar den sedan innan. =)
Nu kommer den dessutom bli ett minne av våran resa!


Taylor Swift - You belong with me

Nu är det verkligen dags för några uppdateringar igen, jag vet att jag inte skrivit något på länge men vi har haft annat för oss. Det är väl så det ska vara på semestern?

Efter Washington begav vi oss längre söderut och kom halvvägs till Nashville, ungefär, till ett ställe som heter Daleville och ligger i Virginia.

Denna lilla håla (ja, det var en riktig liten håla) låg i en dal, omringad av stora berg täckta av gröna lummiga träd, och allt man hörde var insekterna i buskarna omkring en. Tänk er, jag hade kunnat stanna kvar för alltid där trots att det var mitt i ingenstans!

Vi bodde på ett Super8-motell med lite "the shining" över korridorerna utanför rummen. Rummet var jättefint och personalen supertrevlig. Dessutom fanns det tvättstuga vilket vi längtat efter då allt tvättande hemma innan semestern fick tvätten att lukta apa, antingen för att det varit lite fuktigt när vi packat ner det i väskorna. Blä!

När vi inte njöt av lugnet åkte vi in till Roanoke som var den närmaste "staden" där det fanns varuhus och shopping, sånt gillar vi att fördriva tiden med. Vi gav oss på ett omöjligt uppdrag, nämligen att köpa tvättmedel...

Här i USA är ju allting i megastorlek, som ni säkert redan vet, och vi hade ingen större lust att köpa 5 liter/5 kg tvättmedel och släpa runt på genom hela landet och dessutom hade vi problem med vad som var tvättmedel, fläckborttagning eller sköljmedel, så vi höll på att ge upp helt ett tag.
Efter mycket letande hittade vi dock någon ny grej här i det stora landet, nämligen tvättlappar. Det är typ som små filtlappar som man slänger med in i tvättmaskinen där det värms upp och utsöndrar tvättmedel och något mjukgörande och sedan kan man stoppa in det i torktumlaren med tvätten så blir det anti-statiskeffekt.
Gissa om jag älskar dessa små lappar! Dessutom luktar de galet gott och bor numera i min resväska. =)

Nog om tvättmedel, vi hade en mycket trevlig dag och natt ute på denna "countryside" och hit måste man nästan åka om man är i närheten.


Man kan inte klaga på utsikten när man kör genom Virginia


... helt sagolikt!


Countryroad, take me home...


Det blev ett lunchstopp på Wendys och jag kände mig uttittad i korta shorts...


Titta vad vi hittade på en mack mitt i ingenstans, svenska fiskar!


Vårat mysiga motell mitt bland bergen, hit vill jag tillbaka.


Jag får redigera bilden och skriva "I love VA" istället


På väg mot Nashville, bara 68,5 mil kvar... yes!

Här har ni ett helt ointressant videoklipp på oss när vi går från Pizza hut till motellets tvättstuga, mest som bevis på att vi faktiskt lever och att det inte sitter någon läskig kidnappare och uppdaterar bloggen åt oss. Haha!

Om en kvart går vi ner i lobbyn för att checka ut och bege oss mot Newark där vi ska hämta ut hyrbilen.

Det känns inte alls sorgligt att lämna New York utan snarare skönt. Man behöver inte spendera så många dagar här i vimlet och pulsen.

Nu börjar ju istället våran roadtrip och först ut är West Chester i Pennsylvania.
Vi hade först tänkt åka till Philadelphia för skattefri shopping men då det var skattefritt även här i New York så skippar vi det och åker direkt till West Chester där Micke vill till baren The Note som ägs av Bam Margera. Det blir ju... spännande?

Det är ca. två timmars körtid dit, förutsatt att man inte kör vilse, så vi hoppas vara framme i eftermiddag runt fyra-fem ungefär.

Vi hörs!

(Missa inte inlägget nedanför.)

I går eftermiddag åkte vi som sagt till nedre delen av Manhattan, med tunnelbana.

Jag hade hoppats att man kunde få se lite mer av Ground zero men eftersom de bygger ett stort minnesmonument för tillfället så var det stängsel i vägen, man kunde bara se in om man gick genom en byggnad bredvid, och då igenom fönster. En liten besvikelse, men alltid något.
Man påverkas lite av stämningen runt Ground zero, folk är rätt tysta, det lyser ljus och ligger blommor framme och man mår lite dåligt bara av tanken på att det faktiskt kraschat två flygplan in i tornen just där, mitt i stan bland allt folk.


Här är de byggnader som finns kvar av World trade center


Ground zero - tänk er att de två stora tornen rasat samman där, helt sjukt!


Battery Park måste vara ett av de häftigaste ställena på jorden, man blev helt överväldigad när man stod där. För er som inte vet är det en "park" som går längs med Hudson River, från World trade Center och ner mot den södra änden av Manhattan.
Det är inte varje dag man står i strålande solsken med stora spegelprydda skyskrapor bakom sig och hela Hudson river framför sig, med utsikt över Frihetsgudinnan och New Jersey på andra sidan.
Jag fattar inte alls hur de lyckats landa ett helt flygplan där i floden, det måste varit överväldigande att se något sådant.


Battery park med alla lyxbåtar


Den ultimata landningsbanan?


Hudson river och den pyttelilla frihetsgudinnan i bakgrunden


Några små hus, bara... =)


Efter alla minnesplatser ville Micke åka till Chinatown så vi hoppade in i en taxi och åkte dit, helt utan förväntningar och tur var väl det.
Nedslitna hus, äckliga lukter och massa asiater var vad vi möttes av, så vi åt lite fort på en skum restaurang där jag hade utsikt över akvarierna med fiskar, hummrar och andra läskiga djur och där servitrisern bad om mer dricks...
Med andra ord, om detta var allt att se av Chinatown så tipsar vi inte om att åka dit, det var inte ens lite charmigt.

Gissa om man kände sig annorlunda bland allt folk...


Homer är ju väldigt... kinesisk?


Här inne åt vi. Kolla äckelkrabborna, usch!


Till sist tog vi oss till Brooklyn Bridge och började vandra över. Det var tyvärr alldeles för mycket folk i vägen för att man skulle kunna stanna och ta bra bilder, så det fick bli lite halvbra bara. Vi var båda helt slut i benen och ville mest åka hemåt. Det var i alla fall häftigt att se!


Som sagt, folk i vägen överallt!


Retushera bort människorna, någon?


Bilarna åker en våning under gångbanan


Mot Manhattan


Bättre Skyline blev det inte... vi orkade inte gå hela vägen över bara för en bild.

Nu har vi en tillfällig paus i New Yorkandet. =) 

Dagens frukost blev lite mer i min smak, mums!




Nu på förmiddagen har vi vandrat femton kvarter neråt på Manhattan och idag gick vi längs "vår" gata, Lexington avenue, istället för mitt inne i vimlet. Jag vet numera var jag vill bo, jag som är kär i lägenheterna med stentrappa ut mot gatan.
Jag försökte fota men det var svårt, hade bara lilla kameran och man måste vara snabb över gatan när det blir grönt ljus. Får försöka igen senare idag.

 

Anledningen till varför vi gick en sån lång promenad var för att Micke köpt ett tv-spel som verkade konstigt men tydligen inte var det enligt butiken... När vi ändå gått så långt passade vi på att handla lite mer, jag köpte ett skärp på HM så att jag kan använda mina nya jeans. (Storlekarna är inte alls samma som hemma, här är det lagom i benen - stora i magen istället för tvärtom.)

Jag var även inne och fyndade i en annan butik...

Nu ska vi snart bege oss iväg med tunnelbana eller buss ner mot nedre Manhattan där Ground zero, Chinatown och Brooklyn bridge ligger och jag ska försöka mig på att fota Manhattan skyline från den rätta vinkeln, i solnedgång. Wish me luck!

Haha, vi är så trötta på kvällarna att mina dagliga uppdateringar får skrivas en dag försent.

Igår vaknade vi tidigt och åt frukost nere på Raffles som är hotellets eget cafe. Eftersom vi valt till hotellfrukost fick vi välja från en speciell meny och tog ägg med bacon.
En kort stund senare skyfflas det fram tallrikar med hur mycket mat som helst, snarare en rejäl middag än en frukost. Servitrisen tittade på mig och sa glatt "it's a lot of food, right?" och jag kunde bara hålla med.



På förmiddagen vandrade vi inne i stan, shoppade och letade oss fram till Times Square.
Vi har haft en tendens att gå förbi på välkända ställen utan att veta om det men när det gäller Times square finns inte den möjligheten...
Kameran i högsta hugg, som vanligt, och jag vägrade gå därifrån förrän jag sett Naked Cowboy som vi efter ett bra tag hittade bakom en staty, sjungandes och spelandes på sin vita gitarr, iklädd kalsonger, cowboyhatt och boots.
Han poserade glatt för våran kamera och till sist fick jag själv hoppa in i bilden. Denna kille är helt galen, och sliskig... han gillar blondiner, sa han själv, och frågade om jag kunde någon svenska eftersom jag var från Sverige. Smart kille.
Han pussades och försökte posera med mig medan Micke knäppte massa bilder och det var något av en befrielse när det var över. Haha!

Vi hann även med lite shopping, som sagt, och jag är helt chockad över priserna här - mitt på Manhattan.
Själv köpte jag ett par jeans på Forever 21 för 14,5 dollar (108 kr) och Micke hittade shorts och t-shirt på Quiksilver för sammanlagt under 400 kronor, mindre än vad bara shortsen hade kostat hemma.

Det köptes även ett Playstation 3, den senaste slimmade versionen, och det fick Micke för ungefär 2500 kr istället för 3500 som det kostar hemma. Helgrymt!


Where to go?! Ni anar inte hur enkelt det är att hitta på Manhattan, jag känner mig som hemma!


Haha!

Turistpose, ett måste!


Micke på Times Square


And there he was!


Framifrån...


... och bakifrån, han vet hur det ska vara! Haha.


På kvällen blev det ungefär samma runda igen då jag bestämt mig för att man måste se Times Square i kvällsmörkret, och jag hade helt rätt.

Man kan inte fota utan att få med alla miljoner människor, tyvärr.

Det är inte alls samma sak på bild, måste jag påpeka!


Reklam, reklam, reklam...



När vi gått en bit från Times Square ser vi ett stort lysande hus/torn och inser att det är ju Empire state building. Vi hade till och med gått förbi husväggen i dagsljus men inte lagt märke till det - Manhattan måste ses i kvällstid!

Väl hemma var vi helt slut. Micke hade ont i halsen och jag ont i magen efter att ha smakat på kranvattnet, så vi köpte lite mat som vi åt på hotellrummet med en film på tvn.  

Efter att ha satt oss i vår gula taxibil blev det en lång resa in till Manhattan. Massor med bilar och full fart.

När konturerna av Manhattans skyskrapor dök upp framför oss blev det lite verkligare och taxichauffören måste trott att vi var smått galna, eller bara i New York för första gången.

När vi checkat in på hotellet, mitt på Manhattan, upptäckte vi att vårat rum var extremt litet och eftersom vi bokat ett lyxigare rum blev jag lite misstänksam. Det var minsann inte King size-bed utan snarare en liten 120-säng.
Vi åkte ner till lobbyn igen där de bad om ursäkt och till sist lyckades hitta ett ledigt exclusive-rum, precis som det vi bokat. Jag antar att de gör sådär med flit för de verkade inte så påverkade av sitt misstag, mer irriterade över att vi upptäckt det.
Vårat nya hotellrum, där vi bor nu, ligger på 22:a våningen av 27 och tittar vi ut genom fönstret ser vi Chrysler building och många, många kvarter bortåt. Man får svindel om man tittar ner på gatan där de tutande taxibilarna åker. Det mest galna är att man kan öppna fönstrena, det vågar vi oss inte på.


Mitt favoritställe att blogga på, hittills!

Världens skönaste säng, jag vaknade utan ont i ryggen, så jag tror jag stannar här!


Vårat lyxiga hotellrum, från fönstret ser man lååångt!


Utsikt i eftermiddagsljus


Utsikt i kvällsljus, helt magiskt i verkligheten

Efter att ha installerat oss på rummet gav vi oss ut på stan, klockan var bara tre på eftermiddagen här och trots 6 timmars tidsskillnad var vi rätt pigga.
Det blev en promenad till Central park där vi gick en vända med kameran i högsta hugg som två duktiga turister. Vi hann även med en sväng på Fifth avenue innan vi blev för trötta och begav oss hemåt.

Klockan nio gick vi och la oss, då var klockan egentligen 03 i våra huvuden och dessutom gick vi upp klockan fyra på morgonen, så 23 timmars resande tog ut sin rätt på oss.

Jag har tagit galet mycket foton, är redan uppe i 300 st ungefär, så självklart kan jag inte lägga upp alla men här kommer i alla fall en bråkdel av vår första runda på Manhattan.









(Jag vet att vissa bilder är små och i superdålig kvalité och det är helt och hållet blogg.se's fel)

Nu är vi i underbara New York.
(Ni som läser min vanliga blogg vet väl redan om det...)

Blogg.se har varit jättesegt och mitt datorbatteri tog slut då det verkar vara något knasigt med hotellets ström, ingenting vill fungera i väggen, trots adaptrar och spänningsomvandlare. Nu har vi dock köpt en ny adapter och det hela ska nog fungera igen.

Resan hit igår gick bra, som tur var.
Flyget till London gick utmärkt förutom att vi blev ganska mycket försenade vilket kanske inte var det mest optimala då vi bara hade en timmes mellanlandning och dessutom var tvugna att gå genom säkerhetskontrollen senast 35 minuter innan avgång.
På något vänster lyckades vi i alla fall, vi sprang som idioter igenom flygplatsen medan vi försökte tyda dumma skyltar och dessutom var vi tvugna att åka transfertunnelbana till en annan del av terminalen.
Egentligen hade vi inte hunnit men de väntade på oss och alla andra som kom med samma flyg, och det var vi galet glada för vill jag lova.

Flyget till New York gick helt problemfritt. Det kändes lite lyxigt att komma in där och få egen kudde, filt plus massa andra småsaker och inte minst - en egen tv. =) 


Jag, lagom glad över att äntligen sitta på planet till New York!


Det bästa med tv-skärmarna, man har ju stenkoll på tiden och resrutten!


Allt som behövs för en lyckad flygtur? Raggsockar?

Efter att ha landat, nästan en timme försent, i New York kom vi till den ökända passkontrollen där biffiga passkontrollanter skrämde livet ur oss stackars resenärer.
Jag hade världens hjärtklappning när jag klev fram med händerna fulla av pass och lappar och försökte lätta på stämningen med ett trevligt "hello" som inte besvarades. Istället fick jag lämna fingeravtryck och bli fotad av en liten kamera, jag såg säkert jätteglad ut. Haha.
Den tyslåtne passkontrollanten ställde inte en enda fråga om min vistelse, det gjorde Mickes, han hade frågat massor.

När vi kommit igenom, hämtat upp väskorna och tagit oss ut från flygplatsen log vi i kapp med varandra och hoppade in i en gul taxi...